Ja, så är det. Ni må kalla mig långsint eller småaktig, men jag har absolut inte kommit över gruppfinalen mot Italien. Samtidigt som jag känner glädje och eufori över att de svenska tjejerna lyckas besegra en så tung nation som Frankrike så känner jag bara en ännu större frustration för vad som hände i förrgår.
Tänk om Mari Andersson inte valt att ställa över Linnea Björk mot Italien.
Tänk om hon ställt upp laget rätt och klokt.
Tänk om bragden kommit då i stället.
Ja, då hade Sverige med all sannolikhet spelat semifinal i dag och sedan en bronsmatch i morgon.
Nu får vi i stället jaga en femteplats och när man nu ser vad det här laget kan, när det ges rätt förutsättningar att verkligen vinna, så inser man också att mycket har offrats på vägen.
Inte bara i denna turnering. Hela EM var ett enda haveri i uppställningar.
Om Sverige ska kunna slå en bättre nation så krävs helt enkelt att man separerar på Navarro Björk och Girdo. När vi dessutom nu har ytterligare ett par som spelar strålande ihop (Girdo och Björk) så borde inte frågan för en förbundskapten vara svårare än att hitta vem av de övriga som kan ge Navarro Björk bäst hjälp.
Nu har Mari Andersson sett att Arvidsson fixar den rollen galant och då är det såklart bara att köra på det. Jag tror även Baharak Soleymani hade gjort det bra, men det har ingen större betydelse.
Men det är synd att det krävdes en mindre folkstorm för att förbundskaptenen skulle komma till insikt.
Nu lyckades Sverige dessutom med uppställningarna, vilket gjorde att våra två bästa lag slapp möta Frankrikes stora stjärna Alix Collombon.
Seger innebär att vi nu får spela match om femteplats och det är naturligtvis en stor framgång för svensk dampadel.
Grundförutsättningen för bragden var att Navarro Björk och Arvidsson skulle vinna den första matchen. Och att de gjorde det var så imponerande, för alla kunde se hur Navarro Björk led i värmen, hur hon knappt orkade springa och allt som återstod då var ren och skär jävla vilja.
När den segern var fixad så fick vi en tredje avgörande match där vi kunde skicka ut de svenska mästarna Girdo och Björk. De mötte två riktigt bra fransyskor som båda ligger topp 100 på världsrankien och det kändes som ett fint läge. Ett bra möte att helt enkelt få avgöra om Sverige är bättre en Frankrike.
Det var vi. Girdo och Björk KROSSADE sina motståndare och min beundran för Linnea Björk har aldrig varit större än nu. Hon hade kunnat ta petningen mot Italien på många sätt, men hon lyckades alltså knyta näven i fickan och nu göra en av sina allra bästa matcher.
Därmed tog hon för evigt död på ryktet att hon inte skulle vara en bra utomhusspelare.
Jag vill i sammanhanget också hylla Baharak Soleymani. Nu blev det hennes roll att spela med 16-åriga Juni Sjöland. Dessutom mot Frankrikes superstjärna Collombon. Och ”Barre” gjorde det på ett ypperligt sätt. Hon slet, kämpade, peppade och såg till att även den matchen blev riktigt bra. Och det är häftigt i sig att se hur mycket Sjöland växt på den här veckan.
Ja, det var helt enkelt ljuvligt att få se det svenska damlandslaget. Den här gången var precis allt rätt.
För övrigt ser jag gärna att Navarro Björk och Girdo gärna spelar tillsammans – men på Premier Padel. Det vore faktiskt en fröjd att se.
Men i ett landslag, mot jämnt motstånd, måste de två bära varsitt lass.
Så enkelt är det.
Johan Håkansson
