Om vi nu ska ta oss an det är året så känns det inte fel att börja med Douglas Rutgersson.
Vem var ”Dogge” när året började? Jo, vi visste att det var en bra spelare. Han hade fått tassa lite i landslaget och vi förstod att åren i Spanien hade lärt honom en hel del.
I övrigt var han inte lätt att placera. De tävlingar han spelade i Spanien var svårbedömda och de gånger han dök upp i Sverige så spelade han ofta med svagare medspelare, vilket i princip omöjliggjorde stora resultat.
2024 kom att förändra allt det där.
”Dogge” slog igenom på FIP-tävlingar i Göteborg och sedan fanns det liksom ingen återvändo. När året var slut hade han ett CV som ser ut som en enda stor dröm:
✅ Svensk mästare tillsammans med Daniel Appelgren.
✅ Sveriges bästa spelare på EM tillsammans med Daniel Windahl.
✅ Självklart ankare i landslaget på VM (tills hans skada satte stopp).
✅ Seger på FIP Rise i Göteborg.
✅ Seger på SPT Finals tillsammans med Albin Olsson.
Frågar man själv så rycker han lite på axlarna och tycker att så här bra har han ju varit i flera år, men för alla oss andra är det ett makalöst genombrott.
Och det häftiga är att han inte är ensam.
Willy Släryds resa i år är inte heller dålig. När säsongen började spelade han FIP Rise i par med Per Hjalmarsson och var glad för varje seger han kunde ta. Att därifrån slå sig in i det svenska VM-laget och där vara vår bästa forehandspelare som radade upp segrar i ”förstamatchen” tillsammmans med Adam Axelsson är en makalös utveckling.
2025 har alla möjligheter att bli ett grandiost år för 18-årigen. Jag kommer att sitta bänkad för att följa resans fortsättning.
Vilket för oss osökt in på Adam Axelsson.
I Sverige hade han fått sitt genombrott redan tidigare, men 2024 var året då han visade vad hans padel går för även internationellt.
Att vinna FIP Rise i Italien med Albin Olsson var vackert – men den absolut största höjdpunkten var såklart det som hände i padelns födelsestad Acapulco för bara ett par veckor sedan.
I sitt livs första Premier Padel-tävling, en Major dessutom, lyckades Axelsson tillsammans med Simon Vasquez ta sig genom ett tufft kval och dessutom vinna första omgången mot ett mycket klurigt argentinskt wild card-lag. Men det som fick världen att för första gången SE Adam Axelsson var det han visade upp på centercourten mot världsspelarna Paquito och Cardona.
Det var bland det mäktigaste som någonsin hänt svensk padel och det fick padelfans från Spanien och Argentina att börja diskutera den långa svensken med det lustiga racketen.
När vi ändå är igång så kan vi gott nämna Albin Olsson också. Eller Appelgren och Linus Frost. Alla har haft riktigt bra säsonger både på FIP-touren och i landslaget och ser vi till svensk herrpadel så är det mesta väldigt ljust.
Då är det mer bekymmersamt när det gäller dampadeln. Jag tänker då inte i första hand på nivån, för på VM visade Amanda Girdo, Linnea Björk och Sofia Arvidsson att de står sig mycket väl mot internationellt motstånd.
Jag tänker snarast på den situation som nu råder och vilka damspelare som har det riktiga drivet att satsa för att nå längre och högre.
Arvidsson har varit väldigt tydlig med vilken nivå hon vill hålla sin satsning. Men när det gäller både Linnea Björk och Amanda Girdo så verkar suget på internationellt spel ha minskat och det känns verkligen tråkigt.
Att se dem dominera på svensk mark är förvisso kul – men båda hör ju hemma på helt andra scener.
När jag nu blickar framåt inför 2025 landar jag i att det blir det kanske viktigaste året hittills för det svenska padelförbundet.
Jag tänker så här:
I många år var de privata aktörerna inom svensk padel så starka. Pengarna flödade in i sporten, vilket gjorde att våra elitspelare levde gott och hade ekonomi nog för att satsa i princip hur hårt som helst.
I dag ser det helt annorlunda ut. Pengarna strömmar inte in längre och spelarnas ekonomi är betydligt mer ansträngd.
Då behövs det en plan för förbundet att säkerställa att våra elitspelare verkligen kan satsa internationellt. För det är väl det vi vill?
Det behövs även en plan för att utvecklingen ska fortsätta – att våra mest lovande ungdomar också får hjälp för att nå sin potential.
Jag vet att flera länders förbund ger bidrag till spelare för att de ska kunna tävla internationellt och på så sätt ta sig uppåt på FIP-rankingen. Det är en väg som känns allt mer nödvändig även för Sverige.
2023 och 2024 var Sverige lyckligt lottat som hade en rad FIP-tävlingar på hemmaplan. Det har gjort att svenska spelare dels fått större vana vid att möta internationellt motstånd, men även en chans att spela in poäng och avancera på rankingen.
Hur blir det 2025? Kommer det arrangeras lika många FIP-tävlingar i Sverige? Det är ju trots allt den överlägset mest ekonomiska vägen till att ge svenska spelare både erfarenhet, utveckling och poäng.
Och kommer de tävlingarna i så fall innehålla även damklass?
En ny generation, med Juni Sjöland i spetsen, är på gång även inom dampadeln och det är av högsta vikt för svensk padel att dessa spelare ska få de möjligheter som krävs för att kunna bli namn internationellt.
Förbundet sitter även med en rad andra frågor på sitt bord. Ännu har inga nya förbundskaptener presenterats och det blir intressant att se vilken väg man väljer att gå.
Jag ställer mig även frågandes till SPT. Det är en tour som stått och stampat på samma fläck nu några säsonger och som 2024 inte hade många internationella inslag, vilket det faktiskt var ganska gott om tidigare.
Vad vill förbundet med SPT? Ska touren ens överleva, eller blickar man mer mot en nordisk tour som inkluderar våra grannländer?
Sammanfattningsvis.
2024 var ett väldigt fint år för svensk padel, men mycket hänger nu på vårt förbund om utvecklingen ska bli lika ljus och att Sverige stadigt men säkert fortsätter att bli ett ännu bättre padelland.
Avslutningsvis några rader om vår allra bästa padelspelare.
Daniel Windahl hade ett stormigt 2024. Det började väldigt bra, där han gång på gång bankade på den där dörren till att slå ut ett seedat lag och äntligen få spela en kvartsfinal på Premier Padel.
Sedan blev det stormigare, med separation från José Solano och slutligen ett totalt break från padeln.
Visst vore det härligt om Windahl återvände till elitpadeln 2025 med en ny harmoni och lycka i sitt spel.
Johan Håkansson
