Paula Josemaria och Ari Sanchez slår in matchbollen och gråter sedan glädjetårar i Amsterdam. De har precis besegrat Delfi Brea och Bea Gonzalez och därmed vunnit sin 13:e WPT-titel i år.
Det är fler än något annat lag har vunnit under en enda säsong.
Någonsin.
Det är en historisk prestation som gör att vi därmed i princip måste utse det till det bästa damlag som någonsin har funnits – och ett av de bästa lag som över huvud taget har funnits.
De enda jag på rak arm kan tänka mig har varit bättre och ännu mer dominanta innehåller en viss Fernando Belasteguin.
Bela och JMD 2013 och 2014, samt Bela ihop med Lima 2015 och 2016 var precis lika överlägsna. Däremot spelades det betydligt färre WPT-tävlingar under en säsong då. 2016 vann Bela och Lima tolv av 14 WPT-turneringar.
Men det är alltså på den nivå av dominans vi pratar om nu när vi nämner Josemaria och Sanchez.
Vilket direkt får mig att tänka på att det absolut inte var givet att det var så här det skulle gå, att det faktiskt fanns en tid för inte alls så länge sedan då Josemarias karriär faktiskt var i fara.
Det är en historia som vi faktiskt kan lära oss mycket av, för det spelar egentligen inte någon roll hur bra du är eller hur mycket talang du besitter om inte ditt psyke tillåter dig att släppa fram det.
2020 var Paula Josemaria handplockad som partner av Marta Marrero, som då var odiskutabel drottning i padelvärlden. Marrero värvade faktiskt Paula mest för att ytterligare förstärka sin position som världsetta.
Men samarbetet blev en katastrof. Det berodde på flera sakaer. Dels att Marrero faktiskt var en sämre försvarsspelare än vad hon själv trodde, något som hade lyckats döljas tack vare offervilliga partners. Men Josemaria är ingen städgumma på banan. Hon var själv van att vara X-faktorn, det offensiva hotet.
Men främst berodde det på att Marrero började visa missnöje över sin partners svåra slagval. Och ju mer Josemaria missade desto tydligare visade Marrero sitt missnöje.
Det blev en negativ spiral som gick sig så djupt att det till sist var en mental spillra som stod på banan.
Josemaria ville inte längre vara på banan. Det syntes med all önskvärd tydlighet. Och den padel hon presterade var ängslig, ångestfylld och direkt dålig. Det gick så långt att Padelfeber började använda hashtagen ”freepaula”.
Hon skulle släppas fri och räddningen kom i form av Ari Sanchez.
När Sanchez valde att para ihop med in kompis Josemaria var hon fullt medveten om att hon åtminstone till en början även skulle få fungera som terapeut. För Sanchez gällde det att laga allt som hade gått sönder och det skulle få ta sin tid.
Hennes sätt att göra det på förtjänar allt beröm i världen. Till en början var hennes tålamod oändligt.
Det gällde att bara fortsätta berömma och visa tillit för att få Paula Josemaria att återfödas, att åter känna spelglädje och att till sist tappa rädslan för att missa.
Eftersom Sanchez själv har lidit av demoner genom åren var hon nog den perfekta partnern i det läget. It takes a gummiarm to know one.
Sakta men mycket säkert har paret vandrat på den stig som lett till den position de nu har: som den största segermaskinen dampadeln någonsin skådat.
Visst, vi kan invända att konkurrensen i damtoppen borde vara bredare, eller att Triay/Salazar har splittrats – men faktum är ändå där. Sanchez och Josemaria har tagit smått ofattbara 13 titlar den här säsongen.
Och att se Paula Josemaria spela utan rädslor, enbart styrd av lust och fantasi, att få njuta av hela hennes potential och talang – det är bland det vackraste som finns inom padeln.
Konstnärer är ömtåliga varelser – men så torftig världen vore utan dem.
Johan Håkansson
