De båda ställdes mot Juan Tello – vilket onekligen var tillspetsat. Paquito och Chingotto är ju Tellos två senaste partners… Bredvid sig har Tello nu Alex Ruiz och ser man bara nyktert på det här mötet så var det faktiskt bara fördel för Tello/Ruiz på förhand.
Varför?
Granada ligger på över 700 meters höjd alldeles intill den mäktiga bergskedjan Sierra Nevada. Luften är tunn, vilket gör att bollen flyger lätt och i princip alla får en supersmash. Särskilt Tello och Ruiz.
För en spelare som Paquito (och i viss mån Chingotto) är det ingen rolig situation. Paquito vill bygga sitt försvarsspel med sin lobb och gärna dra ner farten. Något som Chingotto också gillar att göra. Men i Granada mot just detta motstånd var det helt omöjligt. Tello och Ruiz klarade att smasha bort i princip allt som kom upp i luften.
Tvärtom tyckte jag det fanns en del tecken på att Paquito och Chingotto kan bli ett par att räkna med framöver. Främst såg det ut som att den lilla musen hade riktigt roligt och inte alls har något emot att få bli en del av Paquitos galna värld, med utåtriktade vrål och jubel.
När de får till sitt samspel och sin rollfördelning lite bättre tror jag absolut att paret kan hota de flesta topplag. Förmodligen redan i Bryssel om ett par veckor. Där kommer det vara dubbelt så svårt att kicka bort smashar och det är först då vi lär få se ett enormt jobbigt försvarslag.
Att försöka spela lågt och snabbt har aldrig varit Paquitos grej och jag vägrar helt enkelt att räkna bort ”den gamle” ännu. Trots den totalt miserabla starten på den här säsongen och trots att de bara fick fyra ynkliga games i kvartsfinalen.
Johan Håkansson
