World Padel Tour drog igång 2013 och var då en frisk fläkt som brutalt konkurrerade ut den dåvarande proffstouren Padel Pro Tour (2005-2013) och som samtidigt förflyttade padelns självklara centrum till Spanien.
Det WPT har gjort sedan dess för sporten är ovärderligt – trots all kritik som riktats mot touren, inte minst från spelarhåll.
Den utveckling som padel genomgått under dessa tio år har varit enorm och det hade inte varit möjligt utan WPTs ambition att göra sporten både proffsigare och mer global.
WPT anställde forne världsettan och perfektionisten Hernan ”Bebe” Auguste som ansvarig och det var ”Bebes” passion att föra ut WPT till nya länder som gjorde touren till vad den är i dag.
2017 kom WPT för första gången till Sverige på försök. Padel Crew i Helsingborg fick arrangera en WPT Challenger och det var uppenbart att Auguste och ledningen för WPT gillade vad de fick se. Svenskar kan arrangera och trots att det var en challenger så var publiken både stor, kunnig och passionerad.
Att Båstad året efter fick en ”riktig” WPT-tävling var en naturlig följd av det och sedan dess har Sverige haft minst en WPT varje år (bortsett pandemin). Och Sveriges fina turneringar har inspirerat andra europeiska länder. I år spelades WPT i Finland, Danmark, Tyskland, Holland, Frankrike, Österrike och Belgien.
Till sist blev WPT en riktig världstour.
Men nu är det alltså över. I helgen spelas WPT-slutspelet i Barcelona vilket samtidigt blir tourens stora farväl. Jag blir sorgsen bara jag tänker på det. Jag har alldeles för många underbara minnen förknippade till WPT för att det inte ska kännas.
Det kanske allra starkaste går tillbaka till 2015, då jag var en nyfrälst padelälskare. Jag hade åkt på mitt livs första padelresa till Marbella för att ta ett gäng lektioner av Andréas Johansson. Vi körde klockan nio varje morgon och sedan kunde man sätta sig i solen och njuta av att se Cristian Gutierrez träna med den då 18-åriga talangen Marta Ortega.
När helgen kom hade jag köpt biljetter till WPT i Malaga och jag hade medvetet valt plats på kortsidan, just bakom backhandspelaren.
Det var första gången jag fick se yppersta världseliten live och jag kommer aldrig att glömma det. Att sitta så nära buren och få se Paquito, Mieres, Bela och Maxi Sanchez – det var en enorm upplevelse. Jag satt där och njöt av ljudet av bollträffarna, höjden och precisionen i lobbarna, stämningen i publiken och till sist det operadrama som utspelade sig i finalen.
Bela hade kramp i låret och det var högst osäkert om han ens skulle kunna fortsätta. Maxi Sanchez slog en förnedrade stoppserve på Bela, som inte ens gjorde en ansats att försöka ta den.
Men självklart hade den störste genom tiderna ett ess kvar i rockärmen. Han hade fått Sanchez och JMD att tro att han i princip var döende och att han absolut inte längre kunde smasha. Men han hade sparat alla sina kvarvarande krafter till det allra sista gamet då han plötsligt återuppstod från de döda och vräkte in den ena smashen efter den andra.
Se gärna på det här klippet, så förstår ni:
Ett oförglömligt minne.
Och jag kommer heller aldrig någonsin att glömma WPT i Båstad 2018 och 2019, magiska veckor allt var så oskuldsfullt, då solen aldrig slutade skina och då världsstjärnorna myste i hamnen med mjukglass mitt bland all publik.
Det finns såklart många fler fina minnen och ni har garanterat era egna höjdpunkter.
Nu bänkar vi oss för den allra sista WPT-showen och jag ber att få återkomma om vad exakt vi har att vänta i helgen rent sportsligt.
Sedan får framtiden helt enkelt bli vad den blir. Men vi hade aldrig varit där vi är i dag utan World Padel Tour.
Johan Håkansson
