Vi har alla olika relationer till olika hallar och det där är ju helt och hållet individuellt. Men jag ska i några sentimentala och sorgsna rader försöka förklara varför just denna konkurs slog hårdare än en välmaskerad högerkrok av Mike Tyson mot revbenen.
Jag började tävlingsspela 2015 och en av de allra första tävlingar jag spelade var faktiskt på Padel Crew. Vi hade åkt hela vägen ner från Luleå och jag minns när vi stod där utanför på parkeringen och tittade storögt på den väldiga tegelbyggnaden och tänkte…wow!
2016 startade jag Padelfeber och just det året spelades SM på Padel Crew. Det mästerskapet var ren och skär magi. Jag minns det så oerhört starkt än i dag, allt folket som trängdes kring centercourten, hur de släckte ner hela hallen till finalerna och jag stod där i trängseln och kunde knappt förstå hur man kunde spela försvar som Ola Brodén eller smasha som Anton Andersson (ja, det har runnit en del vatten under broarna sedan dess…).
Padel Crew satte standarden och tog allt till en helt ny nivå. De visade hur man borde arrangera padeltävlingar i Sverige och att padel är en ypperlig publiksport.
Senare samma år spelades det allra första veteran-SM, även det på Padel Crew. Jag ställde upp i par med Andreas Ehrnvall från Uppsala och vi lyckades faktiskt efter stor dramatik vinna H 45-klassen.
Finalen spelades på exakt den banan där Brodén och Andersson vunnit någon månad innan och för mig blev det lite av helig mark.
Sedan jag flyttade ner till Skåne för ett år sedan har jag ganska ofta spelat kompismatcher på PC – och även om jag vet att det är en smula fånigt så har det alltid, varje gång varit en lite speciell känsla att kliva in just på bana 6. Jag har inga problem att frammana minnen från den där finalen och återskapa lite av glädjen efteråt.
Under den här tiden minns jag det enorma driv som genomsyrade ägarkonstellationen på Padel Crew. De ville hela tiden framåt. De ville vara bäst. De slog sig för bröstet och var kaxiga, men de backade upp sin kaxighet med handling.
2017 tog de faktiskt World Padel Tour till Sverige. Ja, det är fel att den första WPT i Sverige spelades i Båstad. Redan året innan var Padel Crew där och arrangerade en Challenger och jag har starka minnen även därifrån, bland annat hur Juan Lebron totalt knäckte sin partner Uri Botello genom att vara en ren gris som partner.
2019 vann Pierre Bonfré och Viktor Stjern SM-guld på Padel Crew efter att ha räddat matchboll i finalen.
Året efter var det dags för Daniel Windahl och Calle Knutsson. Det var även då Amanda Girdo vann sitt första SM-guld, i par med Anna Åkerberg.
År efter år var Padel Crew svensk padels medelpunkt och det var en plats där det skrevs historia.
Åh, jag har så många minnen därifrån. Jag kan till exempel blunda och se hur Baharak Soleymani och Antonette Andersson bjöd på en magisk dans när matchbollen var inslagen i SM-finalen 2019 eller när den annars så timide Bobby Seger i vredesmod flisade sitt racket inför en häpen publik.
Kanske borde Padel Crew, precis som många andra ha nöjt sig någonstans. Men de ville hela tiden vidare. Det blev en utbyggnad. Sedan två. Och när den tredje var klar var PC världens största padelcenter. Något som egentligen var helt i linje med självbilden.
Sedan såldes alltihop till PDL United. Några få blev förmögna och kvar stod en koncern som i en total överetableringskris skulle försöka driva vidare det som nu var kedjans verkliga flaggskepp.
Visst har vi alla förstått att det måste ha varit svårt men jag kunde verkligen inte tro att den här dagen skulle komma.
Det känns så oändligt sorgligt, som att svensk padels själ på något sätt dog i dag.
Men så får det naturligtvis inte vara.
I någon form måste Padel Crew uppstå. Förmodligen i nedbantad version och med en ny ägarkonstellation. Men på något sätt måste verksamheten igång.
Och jag menar det verkligen.
Det måste.
Johan Håkansson
