Ja, vilken jäkla förmiddag det var på SM. Samtidigt på två banor: två 17-åringar (nej, fick veta nu att Axelsson fyllde 18 förra helgen...) som tog sig an varsitt finalseedat lag på SM. Den ena lyckades vinna – den andra var i princip så nära det går att komma.
Själv satt jag framför dubbla skärmar och bara njöt, även om det inte var helt enkelt att hänga med i svängarna.
Det är ju precis det här vi har väntat på, det som vi länge vetat oundvikligen måste komma en dag. Det är bara det att det har gått så oerhört mycket fortare än vad åtminstone jag kunde tro och hoppas på.
Fram tills nu har vi, med något enstaka undantag, sett före detta tennisspelare dominera svensk elitpadel. Vilket är helt logiskt. När alla kom från olika sporter var det just tennisspelarna som hade störst fördel av sin historik. Precis så såg det ut även i Argentina och Spanien innan ungdomar som fått med sig padeln från tidiga år helt enkelt sköt ner eliten och tog sporten framåt.
Nu börjar Sverige nå den fasen och det är helt ljuvligt att få titta på när det händer.
Dessutom är jag så oerhört svag för att se talanger få sina genombrott.
Två av mina absolut största barndomsminnen var när Mats Wilander som 17-åring vann Paris Öppna 1982 och när en 16-årig Jan-Ove Waldner gick till EM-final i Budapest samma år.
Det är respektlösheten som är så skön.
Att få se hur två svenska 17-åringar skapar rock n roll på SM i Norrköping är därför så roligt att jag knappt kan välja känslouttryck och superlativer.
Adam Axelsson vet vi så väl redan vad han kan. Han blev uttagen i Jonas Björkmans EM-lag och att han och ”Top Gun” Persson slog ut finalseedade Linus Frost och Daniel Appelgren var möjligtvis lite överraskande, men absolut inte en skräll. De har talang och kunnande nog för att ta hem hela tävlingen.
Men att en ännu yngre Willy Släryd precis samtidigt var på väg att slå ut det andra finalseedade laget Pierre Bonfré och Viktor Stjern var något alldeles oerhört häftigt.
Willy fyllde 17 år för bara någon vecka sedan. På SM spelade han ihop med Milton Jonsson och det de visade upp mot tävlingens stora favoriter var något alldeles oerhört.
Första set var liksom ingen match alls. De körde över landslagsstjärnorna med 6-2. Stjern och Bonfré fick gräva så djupt de bara kunde i taktik, mod, vilja, rävspel för att kunna hitta sätt att vända matchen.
Släryd och Jonsson ledde med 5-4 i andra sets tiebreak och hade egen serve. Vid just den poängen hade Jonsson två fina lägen att avgöra med smash, men det är ju exakt vid sådana situationer då även den enklaste smash kan bli svår.
Som så många gånger förr smet Göteborgs stoltheter ur greppet och det skulle inte förvåna mig om de i morgon står där som svenska mästare. Men jag lovar: de kommer då att göra det fullt medvetna om att Willy Släryd och Milton Jonsson var så nära att slå ut dem och att det i så fall hade varit fullt rättvisst.
För svensk padel är det här ett högt betyg. Vi har fått omvärdera det här med talang och när det är dags att slå igenom. Tidigare var det ovanligt att någon gjorde resultat innan 20 års ålder, men på WPT har vi fått vänja oss vid att det kan gå betydligt snabbare än så. Spelare som Coello, Yanguas, Bea Gonzalez och Claudia Jensen har flyttat fram gränsen för vad vi trodde var möjligt.
Att Sverige nu har två så bra 17-åringar på herrsidan är enormt roligt. Och tänk bara om de båda på var sin sida hade gått hela vägen till SM-final. Bara det att det inte alls hade varit en omöjlighet är nog häftigt för mig.
Bara framtiden vet vad den innehåller – men jag kommer med lust och fägring stor sitta redo för att se vad Axelsson och Släryd tänker hitta på framöver.
Johan Håkansson
