Det finns ett talesätt inom affärsvärlden som lyder: ”Om det ligger en hundralapp på backen kommer någon förr eller senare att plocka upp den”.
Fritt översatt: om ett gyllene läge uppstår att tjäna pengar så är det bara en tidsfråga innan det någon utnyttjar det, oftast en speciell typ av människor.
Man kan lugnt säga att padeln blev en sådan arena. Här var det inte bara en ensam förvirrad hundring som låg där. Nej, hela gågatan var full av sedlar och det var många som sprang dit för att dansa och plocka åt sig.
Svensk padels utveckling från 2019 till 2022 gick i en rasande fart. Utvecklingen var helt enkelt inte sund. Jag skulle rent av vilja påstå att det var galenskap.
Vi var fortfarande ett land som höll på att lära oss den här sporten. Och medan några tålmodiga fortfarande höll på att snickra på något som liknade en grund var det många som ville bygga palats.
Och det var faktiskt helt omöjligt att hänga med. Antalet hallar och banor sköt i höjden, det byggdes banor på pontoner och på tak, det byggdes hallar med massor av banor, trots att det låg en lika stor anläggning på andra sidan gatan. Svenska företag syntes snart på var och varannan världsspelare och Sverige började allt mer framstå som hela padelvärldens epicentrum. Alla ville vara i Sverige – för här fanns det gott om företag som ville frottera sig i sporten.
Sedan kom imperialismen. Riskkapitalister hade räknat och kommit fram till att allt skulle köpas upp. Det som började i liten skala, med modiga entreprenörer som följde sin passion och satsade egna pengar på små hallar, var nu miljardbizznizz. De stora hajarna jagade fort och effektivt över hela landet för att hinna först med att köpa upp. Rena fantasibelopp erbjöds för att i princip tvinga folk att sälja.
På så sätt såg vi flera imperier byggas och allt tydde på att svensk padel gick mot en situation där den ägdes av några få och av den anda som rådde när sporten en gång byggdes upp fanns egentligen ingenting kvar.
Det var ungefär i den här vevan som vår älskade sport i många kretsar blev ett skällsord. Padel hade blivit förknippat med lata mellanchefer och bubbelevenemang, influencers och NK-tak. Och den var befolkad av människor som sökt sig till padeln av helt andra skäl än att de älskade sporten.
Kanske borde vi ha skrikit högre under dessa år att det som pågick var galenskap. Men det är lätt att bli fartblind och till sist blev det vardag och axelryckningar åt nyheter som ”världens största padelhall”, eller events där de största namnen stod på rad.
Sedan tog en pandemi slut. Likaså med den nyfikna hysterin. Vi fick en elkris och inflation.
Egentligen är det inte något konstigt som hänt. Allt har istället sakta återgått mot det normala.
Men det har räckt för att det gigantiska fuskbygget skulle rämna. Imperierna har rasat ihop och i dag läser vi i princip dagligen om hallar som går i konkurs. WAP och PDL Padel United drömde om världsherravälde, men i dag finns mest spillror kvar.
Det finns inte heller mycket kvar av alla de företag som under en kort tid drogs till padeln.
Många har det förjävligt jobbigt just nu och allt tyder på att det kommer att förbli så ett antal månader framöver. Hela sporten håller på att saneras genom ett reningsbad som blir jäkligt smärtsamt för många, även för eldsjälar som bara velat sporten väl.
På många sätt känns det som att vi vrider tillbaka klockan till 2019, ungefär, och om någon vill se spår av en svunnen tid kan man besöka några av de gigantiska hallar där banorna står öde likt övergivna kyrkogårdar.
Så är allt nattsvart, nu?
Nej, verkligen inte. För även om mycket är extremt jobbigt nås jag nästan dagligen av uppgifter och nyheter som visar att ljuset brinner och att padeln faktiskt mår bra där det betyder som allra mest.
I ruinerna av imperierna som har rasat har lokala ägare än en gång gått in för att försöka bedriva verksamhet. Och nu tyder mycket på att det sköts på ett bättre sätt, i nära samarbete med ideella föreningar.
När jag pratade med Calle Åkesson på Svenska Padelförbundet bekräftade han min bild av att en rad kurvor pekar rakt upp:
✅ Antal föreningar ökar.
✅ Antal tävlingar blir fler.
✅ Antal licensierade spelare ökar.
✅ Antal ungdomar i träning är fler än någonsin.
Med andra ord: äntligen är vi på väg att lägga en grund värdig att stå på. Och när den väl ligger där kan vi bygga något vackert, något som består.
Här har naturligtvis förbundet ett jätteansvar och för de personer som förbundet tack vare RF nu har kunnat anställa gäller det att hela tiden ha ögonen på bollen, att fokusera på det som verkligen är viktigt. För även förbundet förblindades i den galna eran och det var förmodligen roligare att frottera sig än att snickra på den där jäkla grunden.
Men om svensk padel ska bli framgångsrik, om vi på riktigt ska kunna fostra världsspelare i framtiden och ha en rolig och sund tävlingsverksamhet vid sidan av den lättsamma motionsformen (som alltid kommer att vara en stor del av padelns själ) så finns det inga genvägar.
Det krävs många duktiga tränare, det krävs ambitiösa föreningar och det krävs ungdomar som får rätt förutsättningar att kunna träna både mycket och bra och sedan utvecklas på tävlingar.
På många sätt känns det faktiskt som att svensk padel börjar nu.
Och av det där galna partyt som pågick är det faktiskt inte mycket jag kommer att sakna.
Nu har tiden kommit för att på riktigt bygga en idrott och de som blir kvar är seriösa aktörer och de som verkligen älskar den här jävla sporten.
Johan Håkansson
