Ja, det är mycket som ännu hänger i luften inför kommande säsong. Dels hur den nya världstouren ska se ut. Ännu väntar alla på frågan när touren ska dra igång och hur många tävlingar den ska innehålla 2024.
Men även på spelarsidan är det fullt av frågetecken. Många par är på väg att sprittras och vi ser fram emot en ruljans som världstoppen sällan har skådat på en och samma gång.
Här är några par som antingen redan deklararet att de går skilda vägar nästa år, eller förväntas göra det:
Galan/Lebron, Paquito/Chingotto, Tello/Ruiz, Garrido/Gonzalez, Bela/Yanguas, Gutierrez/Gutierrez.
Dessutom är det manga som fortfarande tror att Stupaczuk och Di Nenno kan göra det.
I Spanien är spekulationerna redan i full gång på vilka som kommer att finna varandra inför kommande säsong.
Galan paras allt ivrigare ihop med Chingotto, vilket är logiskt på alla sätt om Galan verkligen vill lämna Lebron.
Lebron har nog inte gett upp tanken att få para ihop med Stupa, men har samtidigt en backupplan att gå över på backhand igen (där han spelade innan han parade ihop med Paquito 2019) för att spela med antingen Alex Ruiz eller Mike Yanguas.
Rykten går för fullt och fortfarande kan väldigt mycket hända, men det är ändå en hel del som tyder på att tre ärrade före detta världsettor kommer stå där med flackande blickar i jakt efter slagkraftiga partners: Fernando Belasteguin, Paquito Navarro och Sanyo Gutierrez.
Att Sanyo än en gång skulle återförenas med Bela kan vi nog helt utesluta.
Däremot finns det en annan återförening som jag faktiskt tror att många drömmer om – men den är långt ifrån okomplicerad.
Paquito och Sanyo parade ihop 2016 med det stora målet att försöka ta upp kampen med det då oövervinneliga paret Bela/Lima.
Relationen Paquito och Sanyo startade som en stormande förälskelse, nådde sin absoluta topp när de besegrade de oslagbara i en oförglömlig match, men som sedan blev ett förhållande som förstördes så till den milda grad att det till slut bara fanns bitterhet och snudd på hat kvar. Jag var själv på plats vid Mastersslutspelet i Madrid 2017 då de spelade sin sista (?) match tillsammans och det var inte vackert att se.
När Sanyo sedan lämnade Paquito rev det upp djupa sår och det följdes av en period då de två knappt kunde titta på varandra och de gånger de möttes i matcher var det nästan så att de siktade mot varandra.
Det sägs ju att tiden läker alla sår och nu har det faktiskt gått sex säsonger sedan de båda gick skilda vägar. Frågan är om det är nog.
Min gissning är att Paquito är mer än sugen att än en gång para ihop med den lille magikern och tillsammans försöka utmana de bästa lagen. Däremot tror jag att Sanyo är tveksam och det är för att han minns och att han befarar att precis samma sak skulle hända igen.
Det är möjligt att Paquito har slipat ner lite av sina kantigaste sidor, men Paquito är och kommer alltid att förbli Paquito, på gott och ont, och det är något som inte direkt uppskattas av alla, bland annat Sanyo.
Jag tänkte på det när Sanyo skrev sitt fina öppna brev till JMD, då legenden hade spelat sin sista WPT-match. Sanyos hyllning var reservationslös. Bland annat skrev han:
”Du är ett exempel på hur en idrottsman ska vara på och utanför banan. Alltid lågmäld, ödmjuk, tillgänglig och utan skrik och stora tal lämnade du ett statement varje gång du spelade”.
Min tanke när jag läste de raderna var att Sanyo till stora delar beskrev Paquitos motsats.
Det handlar ytterst om personkemi och Sanyo har inte mycket till övers för Paquiots ständiga showande, spexande, poserande och önskan att hela tiden vara alltings medelpunkt.
Ändå tror jag att även Sanyo lockas av den där tanken, för alternativen är faktiskt inte så många.
I år har han prövat lyckan med Bela, Momo Gonzaelz och sin brorson Agustin. Det har inletts inspirerat men ganska snabbt har Sanyo tröttnat och frågan är vad som egentligen kan få den där glöden att brinna ett tag till.
Svaret kan faktiskt vara Paquito Navarro.
Om paret återförenas skulle det vara en väldigt stor sak och de skulle få strålkastarskenet på sig direkt. Att de båda har kunnandet och talangen för att ännu spela världspadel tror jag inte att många betvivlar och i slutändan kan det vara just det som får de båda att en gång för alla plocka fram den där satans fredspipan: lusten att fortfarande kunna vinna.
Johan Håkansson
