Vi har ju sett det förut. När Juan Lebron parade ihop med Paquito Navarro fick vi Spaniens första världsettor någonsin på herrsidan. De förnyade sporten och utmanade gamla sanningar. Sedan ersattes Paqutio med Galan, men den spanska dominansen i världstoppen har varit ohotad sedan dess.
Inte helt oväntat blev Lebrons succé en trendsättare. Han visade att det går utmärkt att föra över ett aggressivt ”backhandspel” till den andra sidan och att det är viktigare att vara bra än att vara ”expert”.
När Bela klev över till forehand bredvid Tapia fick vi direkt ett nytt världspar, även om de hann göra en rockad innan de vann Mastersslutspelet 2020.
Ett annat bra exempel är när Lucas Campagnolo klev över till forehand bredvid Javi Garrido.
Och nu har vi nästa lag att verkligen se upp med.
Javi Ruiz och Pablo Lijo släppte ett enda game i första omgången mot det farliga kvallaget Benjamin Tison och Teo Zapata. I andra omgången väntade självaste Sanyo Gutierrez och Agustin Tapia och det var ytterst nära att vi fick en riktigt tung skalp.
Ruiz och Lijo vann första set med 6-4 och hade sedan flera lägen att få till ett break i slutet av andra set. I stället var det ett konstnummer av Tapia på en golden point som hastigt stängde det setet.
I avgörade setet kom breaket direkt för Ruiz och Liljo – men som så ofta kunde Sanyo och Tapia hitta ett sätt och en nivå för att vinna. Men matchen var ändå ett tydligt bevis att vi fått ett lag till som världstoppen verkligen får se upp med.
Ruiz och Liljo har hittat en bra rollfördelning. Ruiz är den som returnerar servarna i forehandrutan, men i egen serve roterar de hela tiden och delar broderligt på backhandrollen, vilket har sina fördelar. Det blir mycket svårare för motståndarna att hitta en rytm i försvaret när det hela tiden ändras vem du möter i din cross.
Både Lijo och Ruiz är två ytterst kompetenta och välskolade spelare och tillsammans blir de ett obehagligt lag att möta. Det finns hela tiden två spelare som kan slå vinnare från många positioner – precis som med Galan och Lebron. Framför allt Liljo höll på att driva Sanyo och Tapia till vansinne när han slog dödande smashar från sin forehandposition, även långt bak i banan.
Om trenden fortsätter (vilket den lär göra) lär det bli tufft om jobben som forehandspelare framöver. När pengarna ökar i sporten ökar även antalet backhandspelare som kan tänka sig att kliva över för att nå bättre resultat.
Ett annat bra exempel från hemmaplan är ju Sofia Arvidsson och Baharak Soleymani. Det har visat sig att det inte spelar någon roll vem av dem som spelar var – så länge de spelar tillsammans är de bäst i Sverige.
Och det finns många backhandspelare, både på WPT och i Sverige, som tämligen smärtfritt skulle kunna kliva över och nå snabba resultat.
Vilka backhandspelare skulle ni gärna se klev över? Själv längtar jag till den dagen Paquito vågar ta steget.
Johan Håkansson
