Egentligen borde Antonette Andersson ha fått betydligt fler stora artiklar i Padelfeber genom åren. Så stor och så bra har hon ju alltid varit. Och när jag sökte svaret på frågan varför så landade jag i en kombination:
Dels var Antonette under några år bloggare på Padelfeber – vilket gjorde att hon skrev egna läsvärda betraktelser om sitt padelliv. Men framför allt lockas vi journalister till förändringar, nya stjärnskott och så vidare. Antonette har liksom alltid varit där: stabil, säker, en lågmäld klippa som radar upp resultat år efter år efter år utan att någonsin förhäva sig.
Och det är ju just det som är så imponerande.
För padeln utvecklas fort, yngre spelare väller fram och det är ju inte så att ”Anto” har lyckats behålla sin nivå – hon har konstant höjt den.
Om någon tvivlar på den saken så räcker det ju med att se vad hon levererat på sistone: SM-finalen med Billie Gajic och Masterssegern i par med Baharak Soleymani.
Snart 49 år – och ”still the Queen”.
Padel innehåller så många dimensioner - det finns så många detaljer man kan förbättra. Det är hemligheten bakom att Antonette Andersson är en bättre spelare i dag än någonsin tidigare. Foto: Jim Ahlerup
Tycker du själv att du just nu är bättre än du någonsin varit?
- Ja, det tycker jag. Det känns så.
Nyansera! Vad är det du har utvecklat?
- Det är mycket förståelsen för spelet. Det finns så många dimensioner i padel, så många olika slags slag. Man får en bättre förståelse för var man ska stå, hur man ska bete sig mot sin partner, så oerhört mycket att lära sig. Det är inga stora saker var för sig men lägger man ihop allt så blir det en stor skillnad. Det är som ett pussel och ju fler bitar man får desto bättre spel blir det.
Tränar du bättre i dag än tidigare?
- Nej, egentligen inte. Jag hade gärna tränat mer. Jag satsar, men inte heltid. Jag jobbar, jag har familj, har startat ett eget bolag och jag lägger ner tid på mina barns satsning. Så jag tränar inte mer i dag, men kanske mer effektivt. Vad jag hade behövt är att träna mer fys och att nöta mer med bollkorg.
Apropå fys – ett stort ämne för mig och mina jämnåriga kompisar i 50-årsåldern är ju alla våra krämpor. Vi har konstant ont. Hur är det för dig, tvingas du också dras med smärtor?
- Nej, ta i trä. Jag mår rätt bra. Men min axel är inte hel och det har den inte varit på jättelänge. Det är något jag kanske skulle kunna bygga upp med att bli starkare och rörligare men det är en sån detalj som jag helt enkelt inte hunnit.
Du fyller 49 om några månader. Hur länge tror du själv att man kan utvecklas och bli bättre som padelspelare?
- Jag tror att man kan utvecklas så länge det finns glädje och så länge kroppen håller. The sky is the limit och som jag sa tidigare, det finns så många dimensioner i spelet. Man kan putsa på tekniken, på strategin, bli starkare mentalt. Det är egentligen inget konstigt att jag håller på så länge, det är en stor del av charmen med padel att det går att utvecklas så länge.
Svensk dampadel har utvecklats i en rasande fart. Det är till stor del en annan sport i dag än för bara tre-fyra år sedan, unga spelare väller fram som är hungriga och som satsar stenhårt på sporten, namn som Amanda Girdo och Ida Jarlskog – och de kommer att följas av flera. Men än så länge står Antonette Andersson emot anstormningen.
Det måste vara en jäkla tillfredsställelse?
- Ja, ursäkta att jag svär, men det känns jävligt gott. Jag hade en dipp där jag hade svårt att ta mig längre än kvartsfinal. Jag började förlika mig med tanken att det är dit jag kommer nu, men jag kände att jag hade mer att ge. Jag fick ändra några saker.
Så sent som i januari vann Antonette Mastersslutspelet i par med Baharak Soleymani. I finalen besegrades Amanda Girdo och Anna Åkerberg. Foto: Jim Ahlerup
En sak som hände var att hennes gamla partner Billie Gajic dök upp med frågan om de inte skulle ta och återförenas. Det fick Anto att ta sig en djup funderare. Det svar hon landade i var att hon fortfarande var hungrig, hon ville ge sig chansen att nå bättre resultat, att fortfarande kunna utmana om titlar.
- Jag fick tänka till. Även om jag trivdes bra med min partner ville jag försöka ta ett steg vidare och visa att jag kan spela på den här nivån fortfarande. Jag känner ingen press längre, jag vet att de unga kommer och att de satsar stenhårt. Jag har liksom inget kvar att bevisa, jag har redan bevisat att jag är rätt så bra på padel. Samtidigt finns det fortfarande saker jag vill åstadkomma. Men jag tävlar mer mot mig själv och det känns skönt att ha kommit dit i livet. Jag vill utmanas och ta dom utmaningarna.
Hur länge tror du själv att du kommer att tillhöra yppersta Sverigeelit?
- Jag tror att slutet är nära. De som kommer fram nu är så snabba och explosiva. Jag blir påmind om det varje dag när jag spelar med min dotter Alex. Men jag har sagt att ett mål jag satt upp är att jag ska spela i landslaget även när jag fyllt 50. Ett annat mål är att jag fasar ut mig själv samtidigt som jag hjälper till att fasa in Alex i eliten. Men man vet aldrig om kroppen håller och en dag kommer nog känslan att jag inte kan bli bättre. Då trappar jag ner, men så länge jag har känslan att jag kan utvecklas så kommer jag att fortsätta.
Är det något du starkt känner att du vill uppleva innan du slutar på elitnivå?
- Jag vill spela på topp med Alex. Hon är där och nosar, men behöver spela fler matcher och lära sig lite mer om själva spelet. Hennes knä behöver också bli starkare. Men det hade varit roligt att välja henne före andra toppspelare för att hon är bättre. Jag tror vi kan vara med och utmana. Vi är inte långt därifrån i dag.
Dottern Alexandra var en av Sveriges mest lovande ungdomsspelare, då hon skadade knäet svårt i en fotbollsmatch. En skada som krävde tre operationer och som höll henne borta från padeln i tre år. Nu är hon på väg tillbaka och har redan nått en imponerade nivå. Nu i helgen ska Anto och Alex spela Göteborg Open där de ställs mot delar av svenska eliten.
- Vi ska absolut kunna utmana. Det kan bli en semifinal mot Ajla Behram och Matilda Hamlin.
Vilket i så fall skulle bli ett intressant returmöte. Paren möttes i november och Anto skrattar gott åt minnet.
- Vi ledde med 1-0 i set och 4-2 i andra set. Då smashade Ajla hårt och träffade Alex i huvudet. Jag blev jättearg, haha. Där ändrades momentumet i matchen och vi förlorade.
Varför blev du arg, var det den beskyddande mamman som kom fram?
- Ja, det var nog det. Jag vet ju att Ajla inte gjorde det med flit och vi har även pratat om det. Men det är något med familjen, du vet.
Annars är planen att Anto och Billie Gajic ska spela de flesta turneringarna ihop, vilket onekligen blir spännande att följa efter parets överraskande SM-final i december.
Har du satt upp mål med den här säsongen?
- Ja, det är att få vara med i landslaget. Sedan hoppas jag att jag och Billie kan vara ett lag som går till finaler. Det känns realistiskt också. Men Billie vet att jag väntar på Alex, att hon ska bli redo. Samtidigt kan det bli så att Billie utvecklas så mycket att hon helt enkelt måste söka en annan partner. Det kan också hända.
En ny säsong väntar, mycket oväntat lär inträffa men en sak vet man redan nu kommer att vara som det alltid har varit: Antonette Andersson kommer att tillhöra toppen.
Johan Håkansson
