Åkerberg och Girdo var första svenskar som klev in i Globen. De ställdes mot fransyskan Alix Collombon och Jessica Castello, rankade 23 och 21 i världen.
Efter en högst lovande start på matchen slutade det ändå med 1-6, 2-6 och Anna Åkerberg försöker sätta ord på känslorna.
- Det tråkigaste just nu är att det är slut. Jag hade så gärna velat spela om matchen. Det känns som om vi hade kunnat göra en mycket bättre match, samtidigt kände vi tydligt att de höjde sig varje gång vi kom närmare.
Går det att förklara för den breda publiken där ute i Sverige vad skillnaden är mellan det här motståndet och svensk toppadel?
- På hela matchen slår jag kanske två slag där jag känner mig trygg. Resten av matchen får jag jaga och får bollen på obekväma ställen. På SPT känner jag att jag får styra spelet – här får jag bara jaga bollen.
Är det både offensivt och defensivt?
- Ja.
Åkerberg berättar att de i sin uppladdning med coachen André Schlyter pratade mycket om var hon skulle sätta sin grundbandeja – problemet var bara att hon aldrig någonsin fick läge att slå den.
- Dom är så otroligt bra på att maskera sina slag och hela tiden variera så du har ingen aning om vad som ska komma. Samtidigt läser dom oss som en öppen bok. När vi lobbade hade de redan backat till servelinjen. Inte konstigt att de slår en bra bandeja då.
På SPT behärskar Åkerberg och Girdo till fullo både spelet och tempot, vilket är en monumental skillnad.
- Där kan man ta det lugnt när man blir överlobbad, man kan lyfta tillbaka och känna att man har kontroll. Sånt går inte här.
Matchen hade kunnat få ett annat förlopp med en annan start, där Girdo och Åkerberg dels hade chans att börja med ett break och sedan hade 40-15 i gamet efteråt i egen serve. Men när de förlorade båda de gamen kom stressen.
- Det är ju dumt att man blir lite nervös när man egentligen inte har något att förlora.
Johan Håkansson
