Det är inte alltid lätt att vara padelskribent. Länge såg det ut som att den här texten skulle komma att handla om Paquitos mardröm, hur han stod där frustrerad, konfunderad – ja, rent av förnedrad efter att ha upplevt ett av de värsta seten i sin karriär.
Men Paquito är en mästare på alla sätt och han lyckades faktiskt resa sig och göra stor match av det här.
Det tackar vi för, för till sist fick vi alla den underbara match som vi drömde om.
Det var inte bara de 12 141 åskådarna på plats (världsrekord), utan en hel padelvärld som kittlades av just det här mötet – då de två backhandtitanerna skulle ta sig an sina forna partners.
Cheferna mot sina betjänter, om ni så vill.
Det fanns ingångsvärden så det rärckte och det skapade ett mentalt läge i matchen som var fascinerande att följa.
Det blev ett episkt drama, ett mästarstycke i flera akter, där vi fick uppleva Paquitos ångest, hans återuppståndelse, alla taktiska drag – bara för att till sist landa i en enda stor bundran för en liten stor man.
Federico Chingotto må vara 1,70, han må sakna den stora smashen – men han är en av de snabbaste och smartaste spelarna på touren.
Det visste vi. Men att han efter alla år som forehandspelare bara skulle kunna kliva över och faktiskt dominera spelet mot de allra bästa i världen fanns inte i den vildaste fantasin.
För när allt skulle komma att avgöras i ett avgörande set var det Chingotto som var giganten på banan. Det var han som vågade mest och gång på gång var skillnaden mellan lagen.
Chingotto lyckades med allt - och han gjorde det med padelvärldens största leende.
Det var som att det här mötet hade skapat ett speciellt mentalt läge. Där Martin Di Nenno och Fede Chingotto bara kände lust och inte hade ett dugg att förlora. Herregud, de var ju nödlösningen.
Det var Tello och Paquito som fick all press och ångest i famnen och det var faktiskt något de inte klarade av att hantera.
Ett lag spelade med rädsla för att missa, det andra hade bara roligt - och roligast av alla hade Chingotto. Med välplacerade, oväntade slag och snabba fötter lyckades han styra spelet helt och hållet. Han vann volleydueller, han plågade med vinklar och han sprang ut genom dörren.
Och de räddningar han kom upp med i matchens sista game var snudd på övermänskliga.
TIll sist stod de där som segrare med 6-1, 6-7, 6-4 på tavlan och ser vi det rent objektivt så måste det här vara en av padelhistoriens största skrällar.
Att två utpräglade forehandspelare kliver in som ett nykomponerat lag i Masters Finals - som en ren nödlösning - och först slår ut Tapia/Sanyo och sedan Paquito/Tello borde såklart inte vara möjligt.
Nu står de där i finalen mot Lebron och Galan och frågan är vad den här matchen får för följder.
Paqutios lust att leka forehandgnuggare kan inte ha ökat, direkt.
Men vad drar Fede Chingotto för slutsatser? Han måste nu inse att han definitivt skulle kunna etablera sig som en av de allra bästa backhandspelarna - på sitt eget lilla vis. Jag tror de flesta hoppas att det blir så.
Han har alltid haft vår respekt - men nu har han en hel padelvärlds totala beundran.
Johan Håkansson
