Att de svenska flickorna tog sig till EM-final är så otroligt glädjande och ett kvitto att vår ungdomspadel stärks för varje år. Men om vägen fram till finalen var ett kvitto på allt som gjorts bra så blev själva finalen ett tydligt bevis på hur långt kvar vi har att vandra.
Det är då det känns viktigt med perspektiv.
Svensk ungdomspadel har bara några få år på nacken. Det är bara fem år sedan som ledaren Fredric Bengtsson på i princip eget bevåg drog ihop vårt första ungdomslandslag och lyckades skrapa ihop nio spelare.
Det var ungefär i den vevan som ungdoms-SM ställdes in på grund av för få deltagare.
Vad Sverige har lyckats med sedan dess är imponerande – men går givetvis inte att jämföra med självaste Spanien som har utbyggda akademier runt om hela landet och där ungdomspadeln varit levande med stenhård konkurrens i många, många år.
När de svenska tjejerna nu ställdes mot Spaniens landslag var det två padelnationer som befinner sig på två helt olika platser.
Vi är glada över att några av de svenska spelarna börjat tävla på SPT. Samtidigt måste vi inse att de spanska spelarna snart är redo att snart göra stora avtryck på WPT.
Ett land håller fortfarande på att bygga upp en infrastruktur för att lära sig padel. Det andra landet har allt på plats sedan länge och ägnar nu varje dag åt att ta sporten vidare.
Allt det här bör vi ta i beaktande då Juni Sjöland och Silje Kjaersgaard inte fick ett enda game i den första 14-årsmatchen. Det fick inte Ella Ho och Signe Horenius i 16-årsmatchen heller. Två gånger 6-0, 6-0 går liksom inte att snacka bort. Det var en uppläxning som hette duga, men att Sverige var så totalt chanslöst i finalen bevisar bara att det skiljer både oceaner och världsdelsplattor mellan Spanien och de övriga europeiska länderna. Spanien släppte faktiskt bara ett enda game från kvartsfinalerna och framåt.
För sportens bästa behöver det gapet minska. Men med tanke på hur väl fungerande den spanska padeln är lär det inte bli lätt. Det kommer krävas mängder av timmar, ideella ledare, och föreningar för att lyckas med det.
Vår ungdomspadel måste styras av förbundet med en fast hand. Mitt första konkreta förslag är att förbundet plockar fram ett tiotal ungdomsledare från hela Sverige som har det rätta brinnet och sedan skickar gruppen på en djuplodande studieresa till Spanien för att verkligen på djupet förstå den här sporten och vad som sker på akademierna där. Vilka övningar används för barnen i olika åldrar? Hur tränar och tävlar de?
Ta gärna detta ungdoms-EM som en välförtjänt klapp på axeln, men även som ett diskussionsunderlag för framtiden.
Johan Håkansson
