Kvartsfinaldagen närmar sig sitt slut och det finns väl egentligen inte jättemycket att säga om den.
Mer än att just Bela och Lima var dagens besvikelser. Eller så är det bara att minnena från deras storhetstid är så starka att det nästan gör fysiskt ont att se hur de får allt svårare att hänga med.
Bela var en skugga av sig själv när han och Coello var tämligen chanslösa mot Lebron och Galan. Lima har inte gjort någon särskilt glad på flera år och hans kvartsfinal med Maxi Sanchez var…håglös. Två före detta världsettor var helt enkelt aldrig med i matchen.
Det är lite sorgligt, ändå.
When we were kings. När solen sken över Båstad 2018 var det inga som ens kunde hota Pablo Lima och Fernando Belasteguin på tronen.
Jag tänker på Båstad 2018. Solen sken varje dag, WPT kom för första gången på allvar till Sverige och i världstoppen var allt som vanligt. Bela och Lima hade ägt världstoppen sedan 2015 och var under några säsonger mer eller mindre oslagbara.
De vann i Båstad också och det kändes så rätt att två av sportens största genom tiderna fick vinna den första upplagan av Mårtens Trophy av prins Carl Philip.
Ungefär där var deras peak. Kort därefter blev Bela skadad och ända sedan dess har det varit en svagt lutande backe utför. Framför allt Bela har kämpat emot motståndaren tiden med alla till buds stående medel. Han har opererat sig, han har nästan svält sig, han har kört Rockyträning i sand för att få snabbare fötter och stundtals har han visat att han fortfarande kan hålla nivån. Herregud, han och Coello vann ju årets första tävling.
Men efter det har det i ärlighetens namn inte sett särskilt bra ut och jag undrar när jag senast såg Bela missa så mycket enkla slag som i dagens kvartsfinal. Inte sällan på bollar som verkligen betydde något.
Coello är en magisk spelare – men med Bela kommer han att få det svårt att nå riktigt stora resultat. Känslan är snarare att allt fler spelare kommer att springa förbi den störste och visst gör det ont att se.
Att Pablo Lima och Maxi Sanchez var så chanslösa mot Stupa och Alex Ruiz var också oväntat – men säger ganska mycket.
Padeln utvecklas, den blir snabbare och allt mer fysiskt krävande och jag tror inte att Lima skött just fysbiten hundraprocentigt på flera år. Han åker runt och lyfter pengar på touren utan någon egentlig passion och har mer och mer blivit den där partnern som spelare vill lämna.
Det är också sorgligt att se.
Lima för mig är djuret, han med vild blick som var beredd att gå så oerhört långt för att vinna matcher. Han var spelaren som ingen orkade brotta ner och som alla fruktade och försökte undvika.
I dag är han allt annat än det. I dag blev han enkelt nedplockad av Alex Ruiz.
Vi blir alla äldre och en dag klarar inte kroppen länge av det den en gång gjorde – men även om vi nu bevittnar slutfasen av två helt osannolika karriärer så är det viktigt att alltid komma ihåg vilka kungar de var.
Johan Håkansson
