Ja, det är klart att man åkte till Malmö Arena med förväntningar. Inte enorma, men ändå. Den här gången hade fyra svenska spelare spanjorer vid sina sidor och jag vet inte exakt vad man trodde sig få uppleva, men åtminstone att det pirrade till, att det tände och att man allra helst skulle bli glatt överraskad.
Det blev man inte.
Bortsett från väldigt korta stunder.
Amanda Girdo och Sara Ruiz började till exempel inspirerat och vid 3-3 i första set satt man ändå där och hoppades. Känslan var att motståndet var inom räckhåll och att om bara Girdo och Ruiz kunde växla upp skulle det kunna sluta riktigt lyckligt.
En knapp timme senare stod det 3-6, 1-6 på tavlan.
Det såg verkligen ut som om batteriet slocknade i Girdo. Hon ville mycket – men orkade helt enkelt inte. Och då kom missarna.
Att Albin Olsson skulle gå in på centercourten och chocka världen var kanske inte så troligt, men jag hade ändå en förhoppning om att han skulle få ut sin allra bästa padel. Inte heller det fick vi se. Olsson bjöd på fyra-fem delikata vinnare, men i övrigt såg det spänt och osäkert ut.
2-6, 1-6 till världsspelarna Campagnolo och Sanz var inte så mycket att säga om egentligen.
Jag förväntade mig inte heller att ”Barre” och Sara Pujals skulle kunna åstadkomma något mer än vad de faktiskt gjorde. 0-6, 2-6 mot brutalt tuffa Lucia Sainz och Sofia Araujo är vad det är. Klasskillnad.
Så när det var dags för Windahl att äntra arenan hade alltså svenskarna samlat ihop nio games på tre matcher. Skulle vår stora stjärna kunna rädda dagen?
Efter första set var jag beredd att säga mer än så. 6-2 måste ha varit ett av Windahl och Solanos bästa set hittills. De gjorde knappt ett misstag och för första gången upplevde vi något som gick att likna vid stämning i arenan. Åtminstone nästan. Folk applåderade i alla fall.
Men vad fasen hände sedan?
Ja, Pablo Lijo ökade trycket, misstag började tvingas fram, det blev lite mer stress – men det avgrundsdjupa raset är ändå svårt att förklara.
Från att ha varit helt överlägsna i första set förlorade Windahl och Solano tio raka games.
Även om de sprattlade till och ändå gjorde fight av det avgörande setet dog den entusiasmen ungefär lika snabbt som det tog för Solano att missa tre raka servereturer.
Jag vill inte dra allt för stora växlar av den här dagen. Det är sent på säsongen, spelarna är slita och av allt att döma är publiken mätt.
Till er som var i Globen och tyckte det var medioker stämning kan jag hälsa från södern att det var ännu sämre nu.
Nej, den här onsdagen var faktiskt inte särskilt upplyftande.
Windahls första set tar jag med mig – resten kan vi faktiskt bara glömma.
Johan Håkansson
