Första gången jag såg Björk på allvar var när hon tillsammans med Sandra Örtevall smashade hem en blytung seger mot Baharak Soleymani och Sofia Arvidsson på SPT.
Okej, det var Arvidssons allra första match som forehandspelare och så gick det ju att resonera. Eller så kunde man bara ha insett att det ALLTID är otroligt starkt att slå just det paret. Det är ytterst få svenska spelare förunnat att lyckas med det.
På SM fick jag äntligen se henne live och jag behövde bara typ två games innan jag insåg att den här tjejen är något annat, en sån som inte kommer fram ofta och som kan bli precis hur bra som helst.
Det var dels accelerationen i bollträffen som skapade ett helt annat ljud. Det bara smäller om hennes racket vilket skapar ett större tryck än någon annan damspelare i Sverige klarar att sätta, möjligtvis med undantag för Amanda Girdo.
Baharak Soleymani gjorde ett magiskt sista set av kvartsfinalen. Foto: Jim Ahlerup
Nästa sak som var så uppenbar var hennes fysik och rörlighet. Hon är så snabb på banan att hon täcker ytorna bättre än sina motståndare, vilket gör att det oftast är hon som kommer överst när det vankas dueller.
Men det som framför allt imponerade på mig i Linköping var hur mycket padel hon har lyckats lära sig på förbluffande kort tid. Hon klarade många situationer där bristande erfarenhet normalt brukar avslöja sig.
Linnea Björk gick till semifinal på SM i par med Smilla Lundgren. I tävlingen efter slog hon ut SM-finalisten Billie Gajic och Antonette Andersson.
Men detta räckte inte för att Mari Andersson skulle ta med henne i VM-kvalet.
Jag tycker det är synd. Det borde vara tillräckligt uppenbart att om man klarar att göra de resultaten med de partners hon har haft så är man helt enkelt väldigt, väldigt bra.
I SPT Växjö är det första gången Linnea Björk får spela med ett riktigt beprövat kort som partner. Med Antonette Andersson vid sin sida blir det lättare att se vad Björk egentligen går för. För som vi alla vet krävs det två för att dansa tango och alla spelare behöver rätt hjälp av sin partner.
I kvartsfinal väntade återigen Soleymani och Arvidsson och personligen var det kanske det mötet jag sett fram emot allra mest i helgen.
Om ”Barre” och ”Soffan” hade blåst uppstickaren av banan hade jag böjt mig och sagt: ”Okej, jag hade fel – det är ännu för tidigt för Björk”.
Men innerst inne var det inte något jag trodde på och det var verkligen inte heller så det blev.
Björk och Andersson började matchen med att breaka direkt och var helt enkelt ett helt nummer större.
I andra set fick de ett break emot sig tidigt – men lyckades breaka tillbaka blankt till 4-4 och även ta nästa game utan poängförlust. Setet gick ändå till tiebreak där de svenska mästarna gjorde ett starkt ryck från 3-3 till 7-3.
Sedan hände något som inte är helt lätt att förklara. Kanske var det så att Andersson och Björk började tröttna, kanske tappade de tron en aning. Samtidigt växte "Barre" och "Soffan" för varje boll som gick.
Förbundskapten Mari Andersson.
Resultatet blev att hela spelet som varit så bedårande i två set helt rasade ihop. 6-1 var helt rättvist och det var faktiskt första gången hittills jag kände en viss besvikelse över vad Björk presterar på en bana.
Och visst - det går självklart att fokusera på det. Om man vill.
Det går alltid att hitta skäl till att den och den spelaren inte ska vara med - om man bara vill. Eller så väljer man bara att se det uppenbara: Linnea Björk är redan en av våra allra bästa spelare - och hon kommer att bli betydligt bättre än så här.
Johan Håkansson
