Efter att ha upplevt precis allt på en padelbana kände den gode Fransisco Navarro Compan att det var dags att skriva något nytt. Inte ett nytt kapitel utan snarare en helt ny bok.
Han har hunnit bli 33 år och han behövde något rejält, en utmaning som kunde tända den där berömda elden till liv igen. Den eld som får hans ögon att glöda och hans hår att stå åt alla håll.
Nu har han funnit den utmaningen som forehandspelare bredvid Juan Tello (som också var i desperat behov av en förnyelse efter sina 200 säsonger med Chingotto).
Deras första tävling blev ett fiasko. I Egypten förlorade de mot två spelare som normalt håller till i WPT:s kvalträsk och det är klart att man blev en aning bekymrad. Skulle projektet avvecklas innan det ens hann ta fart?
Men så kom VM. Paquito fick några matcher till att träna i sin ovan hörna, vilket uppenbarligen gav resultat.
Paquito har fått den utmaning han så desperat behövde för att återfå glöden och glädjen.
För här i Malmö har bollkonstnären från Sevilla visat att han är redo. Det som såg så fruktansvärt kantigt och onaturligt ut ser allt bättre ut för varje set.
Dessutom är ju allt det där som man lärt sig att älska med Paquito tillbaka: glöden i ögonen, tändningen, passionen, glädjen till spelet.
Givetvis var det en oemotståndlig gobit att han i dagens kvartsfinal ställdes mot Martin Di Nenno av alla. Jag hade bästa tänkbara plats, ungefär fem meter från en av buren dörrar och då blev allt sånt så tydligt.
Paquitos kroppspråk var fantastiskt och han var så totalt närvarande i varenda duell. Ibland blev han så glad att han gav Tello en spontan kram mellan bollarna eller gav ifrån sig en ljudeffekt.
Än så länge är dynamiken i laget perfekt. Det här är två alfavovvar som parats ihop och vi får väl se hur det utvecklas, men just nu finns ingen solklar ledare inom laget. De båda leder ungefär lika mycket och bra.
Redan nu kan vi nog slå fast att vi fått ett av världspadelns mest underhållande lag. När de dessutom har fått sitt samarbete utvecklas borde de absolut tillhöra världens två-tre bästa lag. 2023 borde bli en enorm säsong där vi dels detta lag, men även Tapia/Coello som vill putta ner Lebron och Galan från den där åtråvärda tronen.
För oss som tvivlat på projektet Paquito/Tello har det nog mest handlat om huruvida Paqutio skulle klara av sina nya försvarsuppgifter. Men efter den här kvartsfinalen behöver vi inte oroa oss nämnvärt. Det var några poäng där Paquito pressades brutalt hårt nere i hörnet men han fredade sig utan några större problem faktiskt.
Istället var Paquito och Tellos stora problem den långsamma banan. Alla förstår ju att det här parets största styrka är overheadspelet, men på banan i Malmö Arena hade till och med Tello och Paquito svårt att få undan smashar, vilket är en ren mardröm mot just Di Nenno och Coki Nieto, som är två av världspadelns snabbaste och försvarssäkraste spelare.
När de lät andra set glida de ur händerna berodde det mycket på att de tappade tålamodet och gick för smashar – vilket nästan varje gång ledde till kontringar.
Men i det tredje setet var de direkt mer påkopplade och fokuserade. Tellos smash bet bättre och de kände att taktiken att lobba Nieto och trycka nät fungerade. De tog över nätet i princip varje gång och klarade av att förvalta det.
Paquito och Tello bröt omgående i det avgörande setet, både en och två gånger och gick fram till 3-0 och sedan 5-1. Di Nenno och Nieto vägrade ge sig och lyckades kämpa sig tillbaka till 4-5, en sedan exploderade Paquito och Di Nenno igen och stängde butiken.
Då visade de vilken oehört slagkraft som finns i det här laget. Det var padel på den absolut allra högsta nivån.
Och då kan man såklart vinna WPT-titlar.
Vem vet, den första kanske rent av kommer här i Malmö.
Johan Håkansson
