I många år var hon odiskutabelt värdens bästa damspelare. Hon var hårdast, tuffast och farligast.
Men de senaste åren hände något. Marrero tappade sakta men säkert i både kvalitet och självförtroende.
Hon vägrade in i det längsta att inse situationen och började byta partners. Men när hon väl insåg att det inte var hennes partners det var fel på utan att hon själv inte längre höll nivån tog hon sitt beslut.
Marrero njöt av att vara drottning. Att vara en i mängden är helt enkelt inte det hon är ämnad att vara.
Nu lämnar hon världsscenen. Kanske kommer hon en dag tillbaka, det vet vi inte, men om det här var slutet för en av sportens största så var det ändå värdigt.
Hon tog sig till Masters Finals och både hon Lucia Sainz bjöd på bra motstånd mot Bea Gonzalez och Marta Ortega.
Men verkligheten kunde hon inte ändra på. Den bistra, som innebär att hennes kraft inte är lika stor och att hennes fötter inte är lika snabba som när hon var som allra bäst.
Det där är en intressant fråga: är det Marrero som tappat eller dampadeln som utvecklats?
Svaret är att det är en kombination, men att det väger över till att den forne drottningen inte längre klarar att prestera på samma nivå.
Hon fyller 40 år i januari, men till skillnad från andra ”åldersdamer” som Llaguno, tvillingarna och sin partner Sainz har Marrero byggt sitt spel på kraft, mer än att vara allround, och därför är det hon som straffas hårdast när kraften inte skrämmer längre.
Det var riktigt rörande scener efter matchbollen, som snöpligt nog var ett misstag av just Marrero. Hon fällde sina tårar och det gjorde även kommentatorn Peter Jihde.
Jag kommer personligen att komma ihåg den Marta Marrero som vi såg åren 2018 och 2019, då hon på två säsonger radade upp 13 WPT-titlar (och då spelades det betydligt färre tävlingar än i dag). Då var hon ett monster på banan som alla var snudd på skräckslagna att möta.
Hon var bäst med både Alejandra Salazar och med Marta Ortega.
2020 började resan utför och det finns trots allt stor förståelse för att hon nu väljer att kliva av.
Fler forna mästare borde kanske ha valt att göra detsamma.
Johan Håkansson
