Att världsettorna Gemma Triay och Alejandra Salazar skulle vinna titlar även i den här säsongen kan inte direkt överraska någon. Inte heller att det är just Ari Sanchez och Paula Josemaria som är det lag som ska utmana dom.
I Vigo har paren än en gång tagit sig fram till WPT-final, vilket innebär att de hittills lagt beslag på samtliga finaler.
I premiären i Miami vann Salazar och Triay enkelt. I Reus blev det betydligt tuffare. Och kanske är det dags nu för utmanarna att få sin första WPT-titel.
Men går padelvärlden igång på att dessa lag ska mötas i final efter final?
Det är oklart. Det finns såklart en fara i att förutsägbarheten dödar intresset, att det helt enkelt blir för enformigt.
Men det kan även få en motsatt effekt – att parens möten blir en enda lång prestigefull tvekamp som bara stegras ju längre säsongen lider.
Jag hoppas att det blir så, men jag befarar tyvärr det tidigare alternativet.
För dampadelns skull behöver de här två lagen utmanas och helst besegras lite då och då. Tyvärr har motståndet varit extra svagt i början av säsongen eftersom två av de största utmanarna på förhand inledde med skador. Jag tänker på då Tamara Icardo och Marta Marrero. Ingen av dem har än så länge nått upp till sin egentliga kapacitet och då har också två tänkbara finallag försvunnit.
Visst, lagen kan pressas under perioder i matcher – men känslan är ändå att de båda äger förmågan att trycka på knappen när det verkligen behövs så är motståndarna tämligen chanslösa.
Salazar och Triays semifinal mot tvillingarna Mapi och Majo Alayeto var ganska typisk. Favoriterna förlorade första set med 4-6 och man hann nästan börja hoppas på att det skulle kunna skrälla till.
Men det var såklart inte aktuellt. I andra set var det gaspedal i botten och blev tvillingarna blåsta av banan.
6-1 slutade det. I avgörande set kunde tvillingarna gå från 0-4 till 3-4 och få en äkta nerv i matchen som
I morgon möts alltså världens två giganter på damsidan i ännu en final: den tredje på tre tävlingar. Det påminner mycket om situationen på herrsidan runt 2014: då Bela och JMD vann nästan alla tävlingar och mötte Lima/Mieres i nästan alla finaler.
Nej, det var inte roligt då heller.
Även om man naturligtvis beundrade deras skicklighet.
Just nu är herrsidan betydligt mer livfull där olika lag kliver fram i varje tävling och där det i princip är omöjligt att inför tävlingen tippa vilket som ska gå längst.
Det gör också herrpadeln roligare än på många år.
Läs er om bakgrunden här.
Johan Håkansson
