Jag tänkte redan i förväg att min debut som spelare i ett lag i det spanska seriesystemet (SNP) skulle kunna bli något att skriva om. Nu blir inte alltid saker som man tänkt sig men någon form av berättelse blev det till slut.
Bakgrund; jag och min övriga familj har ett hus på spanska solkusten sedan 2016. Det var där jag först upptäckte padel, faktiskt. Sedan ett par år tillbaka har jag lärt känna en spanjor, Paco, som ordnar lättsamma padeltävlingar tre gånger i veckan.
Paco hade tjatat en antal gånger om att även jag borde vara med i deras lag, ”SNP Pollitos Padelfly”. Det verkade orimligt, eller, det snarare ÄR orimligt, att jag skulle vara med då endast slumpen skulle göra att jag skulle kunna delta i en enda match under en säsong.
För jag bor ju i Sverige.
Detta faktum är dock inget som Paco ville ta till sig så till slut sa jag ”Ja, klart jag är med”, och detta var någon gång på hösten 2020.
Racket, svettband och tävlingsdress redo för debut i det spanska seriesystemet.
I maj 2021 skulle jag och min familj resa ned till Spanien och då kunde jag meddela Paco vilket datum jag skulle komma till Spanien - den första gången på väldigt länge pga Covid-19. Det visade sig att det faktiskt var en seriematch samma söndag som vi anlände och jag blev direkt uttagen till att spela.
Jag spelade ihop med Paco och vi förlorade.
Jag vill inte skylla på utrustningen eller på banorna, det vore pinsamt. Men jag gjort en lista på andra saker att skylla på:
1) Jag gick upp 03:30 för att ta flyget 06:00. Sov 3 timmar den natten, kunde inte sova på flyget.
2) Det var premiär utomhus för mig. Det i sig är jobbigt, men utan sömn blir det som en mardröm.
3) Paco var dålig.
Ola med sina spanska lagkamrater.
Nåja, det var det. Det skulle vara ny seriematch den kommande söndagen, i hemmahallen Padelfly. Tyvärr hade vi redan bokat flyg hem på lördagen, så jag skulle missa den. Då skulle Mattias, en svensk kompis som också blivit övertalad av Paco att vara med i laget, vara på plats i Spanien för sin enda match för säsongen.
Jag bar på en stark känsla av att inte ha fått visat vad jag kan. Tänk matadoren i Tjuren Ferdinand. Så jag bestämde mig för att skjuta på hemresan för att kunna vara med i ytterligare en match och den övriga familjen accepterade detta.
La Pantera - namnet som Ola går under i Spanien. Snabb och smidig som en panter.
Familjen åkte hem på lördagen och hela söndagen blev en väntans tid. Vi skulle möta serieledarna. Jag och Mattias var på plats i hallen i väldigt god tid innan matchstart. Eftersom det är Spanien vi pratar om så betyder det VÄLDIGT god tid jämfört med spanjorerna. Vi var peppade. Vi skulle dock inte spela ihop utan jag skulle kampera med en vänsterhänt kille, Juanmi.
Trist, rent sportsligt, men vi förlorade i tredje set med 7-5, om jag minns rätt. Men det var en riktigt rolig match och denna gången har jag ingen lista på saker att skylla bort förlusten på. Dock har jag lite svårt att släppa att jag har 0-2 i matchstatistik…
Men sen gick det åt helvete.
En cykeltur som inte riktigt gick som den var tänkt.
Tisdag kväll. Har cyklat till padelhallen och ska sedan cykla hem. Vägen som jag alltid cyklar hem på är den kortaste vägen… men inte den bästa. Från padelhallen, som ligger i ett industriområde, via grusväg utan belysning, sedan vidare på en smal asfaltsväg utan belysning. Där är det kraftigt nedför, så man får bra fart. Därefter följer asfaltsväg med potthål, och ja, du har gissat rätt, utan belysning. Sista hindret är att man korsar en flod som är torr 362 dagar om året. Det betyder kraftigt nedför, med tillhörande gropar och småsten, och sedan kraftig uppför.
Men var någonstans av dessa ställen som jag ramlade på, det har jag ingen aning om.
Det jag har minnen av är att jag ligger på marken med cykeln liggandes på benen. Jag försöker resa mig upp men det går inte. Jag sparkar bort cykeln från benen men när jag ska resa mig så går det inte, det gör för ont. Blackout. Vet inte hur många gånger jag försökte utan att lyckas. Till slut tänker jag att nu jävlar måste jag hem. Minns att jag till slut reser mig med ett vrål.
Minns inget mer förrän jag vaknar i sängen hemma. Höger sida av tröjan är trasig och kraftigt nedblodad. Jag har ett stor sår i handen som gör att man kan se hur en hand egentligen ser ut inuti. Höger öga är igenmurat och blått. Ett mindre sår i pannan. Hela höger sida av överkroppen känns rejält öm. ”Vaknar med en dåligt känsla”, passar bra in här.
Allt är lite diffust, men jag vet att jag på morgonen konstaterar att jag fått med mig ryggsäcken hem, men inte cykeln. Så jag tar på mig sandalerna och går ut och letar efter min cykel. Pratar med mig gode vän Morgan på telefon och han verkar inte tycka att min prioritering vad gäller cykeln är sund. Jag lyssnar på honom och tar en taxi till sjukhuset.
Redan i receptionen sätter de mig i rullstol. Jag accepterar det, även om jag har den här svenska känslan att ”det behövs minsann inte för mig, jag kan själv!”.
Tyvärr kan jag inte redogöra för alla steg jag gick igenom på sjukhuset, men det var stelkrampsspruta, en spruta med något annat (oklart), röntgen av höger hand, bröstkorg, axel och käke/ansikte.
Jag fick såret på höger sida mage häftat och såret i handen sytt. De gipsade också en skena för hela underarmen och lindade resten med bandage. Jag fick också med mig recept på tre läkemedel innan jag blev utskriven.
Jag tyckte jag hade bra koll under hela tiden, men när jag blev utskriven skulle jag skriva ned mitt telefonnummer. Det gick ju inte med högerarmen i gips, så jag fick ange numret muntligt. Problemet var bara att jag inte fick fram vad jag har för telefonnummer.
Innan dess, vid mitt första möte med läkaren, fick jag frågan om jag hade svimmat vid olyckan.
Jag sa ”Nej”.
Så här i efterhand vet jag inte om det var för att det var det jag trodde eller om jag hoppades på att det skulle vara mindre skada skedd om man bara ljög lite.
Summa summarum: två brutna revben och ett nyckelben ur led samt ett sår på handen som skulle ta 3-4 månader att läka. Nyckelben ur led innebär rehab-träning och att man inte ser klok ut. Det sticker helt enkelt upp ett ben mellan axeln och halsen.
Jag har nu påbörjat min fjärde månad med rehab. Jag är inte återställd men kan spela padel igen, dock med reducerad förmåga. Jag vill inte här nämna vilka saker som jag har svårt för då mina motståndare den närmaste tiden kanske noterar det.
Så… cykeln är fortfarande borta och debuten i spanska seriesystemet är avklarad.
Framåt!
Ola Axelsson
Mer texter av Ola:
Padeln botade min blyghet
