Det finns sådant som känns självklart att hylla. Att bygga upp snygga banor inne i mäktiga Helsingborg Arena är att ta svensk tävlingspadel till en ny nivå. Tänk er själva när publik är välkommen. Där har vi framtiden, gott folk.
Att dessutom TV-produktionen var på en hög nivå är också riktigt roligt. Eftersom jag själv var på plats i arenan har jag inte hunnit titta särskilt mycket på sändningarna men av det jag har förstått var de riktigt bra, med Hussfelt och Pålsson som stabil kommentatorsduo.
Vi fick också två riktigt bra finaler där vi alla fick se vilken nivå Daniel Windahl håller nu. Hans utveckling har gått stadigt framåt och det är nog dags för honom att inom kort börja sträva mot högre höjder även på WPT – även om det innebär att han då måste lämna Calle Knutsson som partner. Det är helt enkelt en del av spelet padel. Windahl är ämnad för större uppgifter, vilket han tydligt visade i Helsingborg. När inte ens två så duktiga spelare som Rocafort och Rubio kan "pointa" svensken som ett svagt kort - då är det hög nivå.
Så långt borde tourgeneralen Reza Dehesjoo vara supernöjd.
Men i övrigt är jag faktiskt lite besviken på många av de matcher vi fick – och det är här tävlingens stora utmaning ligger i framtiden. För hur många av herrmatcherna hade äkta passion och glöd?
Att para ihop WPT-spanjorer med svenskar är helt klart spännande. Det ger en högre nivå än SPT vilket sporrar våra bästa spelares utveckling. Men det bygger också på att det fungerar och att det är tätt spanjorer som är här.
På förhand kändes det som att Euro Finans Invitational hade dragit högsta vinsten. Deras spelare Arturo Coello, Javi Leal och Ivan Ramirez har alla fått sina genombrott på World Padel Tour och måste samtliga anses tillhöra världens just nu mest spännande spelare.
Men att se Leal i par med Knutsson få tre games mot Windahl och Yanguas var inte särskilt upplyftande. Inte heller Ivan Ramirez gjorde någon direkt glad med sitt spel i par med Pablo Figueroa. Vasquez/Fernandez var också en stor besvikelse.
Det pratades om att några spanjorer drabbades av dålig mage. Det kan helt klart ha spelat in, men jag misstänker också att det handlar om inspiration och prioritet. Var de verkligen i Sverige för att ge sitt absolut yttersta för att lyckas? Nej, det kändes faktiskt inte så. Deras prio på WPT är nog alldeles för stort just nu.
Att paren pusslats ihop av arrangörerna gör ju också att några svenskar uppenbarligen dragit vinstlotter medans andra får en betydligt tyngre resa.
Kanske kan inspirationen växa under resans gång och att paren blir mer samspelta. Annars är det bättre att hitta fler spelare som Gonzalo Rubio – superproffs som ger sitt absolut yttersta i alla lägen oavsett situation.
Kanske måste även prispengarna höjas. Utvecklingen går fort även där och just nu ligger ju faktiskt SPT högre.
Det är möjligt att allt hittar sin form med tiden, men personligen satt jag i helgen och saknade både Pierre Bonfré och Viktor Stjern. Jag saknade dem både som spelare, men framför allt deras glöd. Den hade behövts för att höja temperaturen.
När det gäller tourens stjärna Arturo Coello kan ett annat problem uppstå. Fortsätter hans framgångar på WPT är han snart topp 20. Och då lär WPT vilja stoppa honom från att spela.
Jag har faktiskt en idé: att Euro Finans snabbt släpper konceptet med fasta par och istället lottar ihop lagen inför varje tävling. Det skulle dels visa i slutändan vem/vilka som är bäst och dessutom ge en extra nerv. Nu riskerar man att hamna där SPT har hamnat: att lagen är samma och att man snabbt tröttnar på förutsägbara matcher.
I efterhand känns det faktiskt som om damklassen blev mer intressant. Där hade vi ett helsvenskt par, Sofia Arvidsson och Baharak Soleymani, som uttryckligen bett om att få utmana de övriga tre lagen.
Det gick sisådär. De slutade sist efter två förluster (även om de bara var ett game ifrån att ta hem bronsmatchen).
Framför allt var det roligt att se hur Ajla Behram, Anna Åkerberg och Amanda Girdo växte under turneringens gång bredvid sina spanjorskor. De hittade både samspel och självförtroende bredvid partners som såg riktigt taggade ut. Jag tror att både Adriana Canellas och Aarceli Martinez blev nya publikfavoriter.
Det är lätt att se vinsterna med det koncept Euro Finans Invitational har valt, både på kort och lång sikt. Svenska spelarna får vänja sig vid både miljöer och spel de inte är vana vid. De får dessutom knyta viktiga kontakter för framtiden. Med tiden kommer svenskarnas nivåer att höjas. Jag hoppas i alla fall det. Även arrangörsmässigt var tävlingen proffsig, vilket jag i och för sig hade räknat med. De har haft gott om tid att förbereda sig och kände nog att de ville göra ett tydligt avtryck.
Under helgen satt jag också och njöt av att domarna fick använda sig av TV-bilder för att avgöra svåra situationer. Något som användes flitigt, till allas belåtenhet. Det är något som omedelbart borde införas även på SPT.
Apråpå SPT: Nästa deltävling avgörs ju i Haninge kommande helg och det kan bli sista gången vi får se paret Cayetano Rocafort och Simon Vasquez i årets SPT, något som Vasquez berättade för Padelfeber i onsdags.
Det skapar en högt intressant, och märklig, situation i det så kallade WPT-racet. Spelarna tävlar ju om ett wild card till WPT i Malmö i höst.
Windahl och Knutsson står över denna tävling och lär stå över fler på grund av sin WPT-satsning. En linje som nu också Vasquez verkar välja.
Det innebär att Rocafort lär plocka in en ny partner och att han mycket väl individuellt kan vinna racet.
Men vem ska han då spela med i Malmö? Vad händer om tre spelare slutar på samma poäng?
Enligt Kent Persson på förbundet kan det teoretiskt bli så att två spelare som aldrig har spelat tillsammans får wild cardet, vilket knappast vore lyckat.
Jag tycker hela upplägget är märkligt. Självklart borde WPT-platser vara ämnade de spelare som helhjärtat försöker slå sig in på WPT. Allt annat är ju bara tramsigt.
Johan Håkansson
