Jag har definitivt haft sämre dagar som padeljournalist. Jag sitter vid poolen på NH Hotel Marbella och försöker till fullo ta in det faktum att båda våra svenska landslag snart ska spela semifinaler på EM och att det i potten för båda lagen ligger en final mot självaste Spanien – i Spanien.
Vad slår det, liksom?
Det är stort, såklart. På sätt och vis det största som någonsin hänt svensk landslagspadel. Men samtidigt måste vi vara ärliga. Än så länge har våra landslag bara gjort det vi kan förvänta oss av dem. Plus några riktiga fullträffar i den öppna klassen.
De har slagit de lag de ska slå och de har haft väldigt tur i lottningen.
Det är nu som de stora testen kommer.
Före EM skrev jag att det här är det viktigaste mästerskap Sverige har spelat. Skälet är att det är nu vi skulle få svar på om Sverige har närmat sig, eller rent av passerat, länder som tidigare legat klart före oss. Länder som Italien och Frankrike. Just de länder som väntar i dagens semifinaler.
När Sveriges herrar går in på centercourten klockan 14.30 i dag kommer åtminstone jag att fyllas av känslor och förmodligen få gåshud. Det är en mäktig centercourt de har byggt upp här och den får väl ses som en av ytterst få saker som känns lyckade med det här mästerskapet.
Det blir en fin scen att beträda och jag tvivlar inte på att de svenska spelarna kommer att trivas och dessutom prestera på topp.
Jag känner också en viss bävan. För på centercourten finns ingen möjlighet till skugga och i dag kommer det att bli rejält varmt. Det pratas om 35 grader i skuggan och en lagmatch kan lätt pågå i fyra-fem timmar om det blir tufft. Och det har den här semifinalen alla möjligheter att bli. Det kommer att bli krävande för både spelare och publik. För jag hoppas verkligen att svenskar nu börjar vallfärda till La Canada Padelcenter och att läktarna fylls med blått och gult.
Jag kommer att fyllas av känslor eftersom jag gjort det här några år nu. Jag har bevakat Sverige på mästerskap sedan 2016 och därmed fått följa den här resan på nära håll. Jag har sett vår strävan, vårt slit, vår målmedvetenhet och våra framsteg. Jag har sett oss lära den hårda vägen, blivit nollade och förnedrade, fallit men rest oss, och nu är vi här. Vi har kommit en bra bit på den där resan och när jag nu ser våra svenska spelare känner jag en jäkla stolthet.
Anton Andersson och Johan Brunström startade mot Polen. Får de spela även i dag?
Det här är Sverige 2021 och ni ska veta att Europa är imponerade. Alla känner beundran för det vi gör och alla är övertygade om att vi kommer att bli en ny stormakt inom sporten.
När man ligger under palmen och tittar ut över poolen kan man ju alltid roa sig med hur Sverige kommer att ställa upp. Jonas Björkman har hela EM mixat runt och det tror jag han har gjort av två skäl: 1) Förvilla motståndare och 2) testa för att se vilka spelare som är bäst lämpade för exakt den här uppgiften.
Jag tror att Björkman hittade helt rätt i kvartsfinalen och min gissning är att han kör samma laguppställning i dag. Jag vet inte, för Björkman släpper laget först en halvtimme innan match.
Men om min gissning stämmer tror jag att planen ser ut så här:
Försöka få till ett möte mellan Anton Andersson/Johan Brunström och Italiens bästa lag. Det är en match vi kalkylerar med att förlora och där en seger vore en stor bonus.
Sedan ska våra ess Windahl och Vasquez kvittera i nästa match.
Drömmen vore att i så fall få till en tredje avgörande match mellan Stjern och Bonfré och det italienska lag de körde över med 6-1, 6-3 i den öppna klassen.
Vinner Sverige, vilket jag bedömer som minst 50 procents troligt, så väntar alltså en EM-final mot Paquito, JMD, Botello, Ruiz och grabbarna i morgon. Och det skulle definitivt slå allt som svensk padel någonsin varit med om tidigare.
Amanda Girdo och hennes lagkompisar har en minst sagt svår uppgift att hantera i dag.
För damerna är situationen i stort sett identisk. Skillnaden är bara att laget ställs mot Frankrike och att de spelar på en sidobana. Sverige hade Frankrike i gruppen och var då helt chanslöst.
Men självklart ska vi drömma. Padel är en mental sport, det märkte inte minst Anna Åkerberg och Amanda Girdo i går mot Holland. Om fransyskorna hamnar under press och blir nervösa kan Sverige mycket väl göra match av det här. Men om saker börjar gå Frankrikes väg – ja, då kan det faktiskt bli en väldigt snabb lagmatch.
Borde Mari Andersson hitta på något?
Jag har funderat, men har svårt att se det. Hade Sofia Arvidsson varit med hade hon haft möjlighet att toppa upp laget, men nu är det knepigt. Jag gillar tanken att se Soleymani med Girdo, men då blir det helt enkelt för tunt i lagen bakom.
Mari Andersson får helt enkelt hoppas på att Girdo och Soleymani kan hitta sitt allra bästa spel och att de då kan bära varsitt lag till seger.
Vi måste tro och för damerna finns absolut ingenting att förlora. Det är bara att gå ut där, gå för grejerna och skrika vamos. Och i potten finns en EM-final mot Marta Ortega, Bea Gonzalez, Paula Josemaria, Ari Sanchez, Lucia Sainz och Victoria Iglesias.
Haha, ja det där var en riktigt rolig mening att skriva.
Nu är det dags för ett dopp. Sen kör vi, Sverige!
