Utan tvekan har Sverige positionerat sig som en ledande nation när det kommer till utvecklingen och medvetandet av padel. Ingen kan argumentera emot det. De största namnen, de största märkena och de största affärerna rör sig kring sporten i en hastighet som ibland är svårt att följa med i. Vem kunde ana att detta skulle ske? Nej, det var omöjligt.
Men leder allt detta oväsen och denna medvetenhet till att vi har bättre spelare och att vi förr snarare än senare närmar oss att kunna tävla mot spelare i absolut världsklass?
Vad jag skriver här är en enkel åsikt, såklart. Jag vill inte utge mig för att ”visa den rätta vägen”. Jag vill bara i all enkelhet dela med av mina tankar om vad det krävs för ett land att skapa ett system som producerar bättre spelare, med en ambition att verkligen utmana och vinna över kända spelare i toppen.
Först och främst: svensk padel har redan från början ett starkt arv från tennisen. Och det är en sjukdom som padelspelare som vågar att tävla i Spanien sakta, sakta försöker ändra på. Tack till dessa spelare, de visar Sverige att tennis i den padelvärlden inte betyder ett dugg.
Ju snabbare Sverige kapar banden till tennisen desto bättre. Sverige behöver också bra coacher och där har vi ett enormt problem, eftersom många av coacherna inte begriper ett dugg om padel. Eftersom inte förbundet jobbar förebyggande med dessa frågor beslutar sig klubbar, eller rent av kedjor, att ”gå sin egen väg” och rekryterar personer som ser padel som en sidoinkomst, men som helt saknar passion och erfarenhet, som sedan får en snabbkurs om hur man lär ut padel… Lycka till med det.
Hur ska dessa coacher kunna inspirera och lära ut på ett bra sätt till den unga generationen? Utan en riktigt stor volym av unga, bra spelare så kommer det aldrig att skapas tävlingsspelare redo att ta nästa steg.
Spelarna måste också ha en hunger att verkligen vinna. Hunger är vad som får spelare att vilja bitas inne på banan. Hunger får spelare att hitta vägar istället för ursäkter. Det är därför vi kan se många unga spelare från Spanien och Argentina spela varje match som om det var den sista matchen i livet. Det är förmodligen det enda sättet för dem att leva på.
På det sättet är Sverige ett bortskämt land. Jag jämför det ofta med japansk fotboll, där är spelarna superkändisar och tjänar enormt mycket pengar. Varför skulle dessa exponera sig själva genom att spela i europeiska ligor? Det krävs mod att jaga den drömmen, och du kan lätt bli avslöjad i ditt eget hemland…
Detta är ett mycket viktigt budskap till alla unga spelare som överväger att bli spelare med ett rykte: VAR FÖRSIKTIGA.
Men det allra största problemet som jag ser är att pengar pratar inom padel. Alla tänker kortsiktigt. Alla tänker bara på vad som är bäst för nuet. Alla tänker på köp/sälj. Under dessa omständigheter är det helt omöjligt att skapa en kultur av klubbar och tävlingar.
Det skapas otroliga events som lockar hit världsspelare, som får spela med lokala förmågor. Men detta skapar bara en illusion som faktiskt lätt kan skada dessa lokala spelare (viktigt för kommande generationer), eftersom många börjar identifiera sig själva som världsspelare, att man faktiskt är ”en av dom”.
Att träna tävlingsspelare är ett hantverk. Det är nästan som att vara en hantverkare. Det tar en jäkla massa tid innan man ser förbättringar. Det är ett långsiktigt mål. Det krävs coacher som själva har tävlat, som har kunskapen om sporten (inte om svensk padel), som förstår känslorna och lagspelet (inte det individuella spelet). Det är ett arbete som sker i skymundan i en värld där det enda som betyder något är att bli sedd. Och det kräver stöd från alla parter.
En tävlingsklubb har sin egen doft. Den luktar träning, hårt jobb och svett. Men många klubbar i Sverige doftar nästan exakt lika: affärer utan passion och hjärta.
Hur många klubbar investerar i tävlingar? De flesta investerar i helt andra saker.
Well, there you go master Joe.
//Dani Dios
