Nyligen publicerade Padelfeber en lång intervju med Daniel Appelgren. Ämnet var kometkarriär – ett bollgeni som nått yppersta Sverigeelit på mindre än två år.
Anton Andersson är liksom motsatsen. Han är snarare konstanten, han som alltid har varit med – och som helt enkelt vägrar inse att utvecklingen har sprungit ifrån honom.
Faktum är att det har den inte gjort – för ju fortare utvecklingen går desto snabbare bestämmer sig Anton för att springa efter.
För den här intervjun tar vi avstamp 2016. Det är drygt fem år sedan. Då föddes Padelfeber som sajt och då vann Anton Andersson sitt hittills enda SM-guld i par med Ola Brodén. På andra sidan nätet stod Andreas Pålsson och Bobby Seger. Tre legendarer som samtliga slutat. Bara Anton är kvar.
Och det är det som gör mig så djupt imponerad av honom. Spelet har utvecklats så oerhört mycket i Sverige sedan dess, yngre spelare har kommit in med en ny fysik och även talang och att Anton Andersson år efter år hänger med i den yppersta toppen är så starkt. Jag var nog inte ensam om att tro att Anton var på väg att fasas ut från toppadeln för 4-5 år sedan – men han har varje år visat upp en ännu bättre version av sig själv.
I tio år har Anton Andersson tillhört den yppersta Sverigeeliten genom att hela tiden tvinga sig till utveckling.
Vad är du för spelare i dag jämfört med 2016?
- Oj. Det är svårt att komma ihåg sitt eget spel. Jag skulle nästan behöva se en gammal match för att se, men jag har definitivt fått större förståelse för padel överlag. Det är lättare att lägga upp en gameplan beroende på motståndarna, inte bara smasha hårt. Det var definitivt fallet då och lite är det väl fallet fortfarande. Men jag har faktiskt fler verktyg i lådan nu och ett större tålamod. Dessutom är jag i betydligt bättre fysisk form i dag.
Anton berättar att fram till 2016 var det inte många i Sverige som hade nött med bollkorgar. Allt var på hobbynivå och om man någon gång körde en korg så var det på det man tyckte var roligast – i Antons fall att kicka ut smashar.
- Ser vi på de som är bäst i Sverige i dag så är det övningar och bollkorg och det är något jag har tvingats följa med i. Jag åker till Mellby och tränar under José Robles och vi jobbar med att förbättra mina svagheter.
Lika bra vi tar det på en gång. Du har alltid haft en vidunderlig kicksmash – hur kommer det sig?
- Jag hade en bra kickserve i tennis. Jag har även alltid varit stark i ben och bål. Dessutom skadade jag axeln redan när jag var 17 och har inte fått tillbaka rörligheten helt. Av någon anledning är kickrörelsen skonsammare.
Jag vill veta mer. Nämn detaljer i spelet som du utvecklat mycket sedan 2016?
- Det lilla spelet har blivit mycket bättre: chiquitas och lobbar. I dag klarar jag att lirka upp motståndarna, inte känna att jag måste lobba och sedan ruscha, eller kötta igenom motståndarna på kraft. Paniken man kände tidigare av att inte hitta någon väg ut har försvunnit.
- Samtidigt, tillägger han, har de allra bästa betydligt tuffare förstavolley i dag än för fem år sedan.
Fortsätt!
- Jag har även en bättre förståelse för hur man bygger upp poängen för att till sist komma åt sina egna styrkor. En grej Simon (Vasquez) ofta påpekat är att inte slå volleyn så djupt. I början vinner man massor på det, men ju bättre spelarna blir på att använda bakvägg desto mindre vill du att de ska få använda det.
Under alla dessa år – har du någonsin känt att du haft en bra bandeja och vibora?
- Ja! Då och då på träning…
Bakom den roliga kommentaren ligger ändå ett stort djup och något som i alla år har definierat Anton Andersson som spelare. Upp till en viss nivå är hans fruktade kicksmash ett vapen – men på ännu högre nivå blir den nästan en belastning. Det är slaget han alltid har litat på och sökt – men mot ännu bättre spelare räcker det inte.
- Speciellt på långsamma banor måsta man ha något annat att falla tillbaka på, säger han. Det är såklart en lathet att man förlitat sig så mycket på den. Flera gånger har jag fått höra av motståndarna: ”varför värmer du ens upp bandejan – du kommer ändå aldrig att slå den”.
Första gången jag förstod problematiken var när du mötte Bela i Uppsala 2017. Att få se Sveriges bästa smashare så fullständigt maktlös mot ett sånt försvar var en ögonöppnare?
- Ja, för mig med. Redan efter andra bollen kände jag: ”det här kommer jag aldrig att orka”. Det var lobb, dropp, lobb, dropp…
Anton Andersson har jobbat stenhårt på att förbättra en av sina svagheter: volleyn. Dagens padel kräver större tyngd. Du måste skada mer.
Vi fortsätter att prata utveckling och då kommer vi per automatik in på Johan Brunström, Antons partner sedan två år tillbaka. Det var faktiskt till stor del tack vare Brunström som Anton bestämde sig för att verkligen satsa allt på att fortsätta bli bättre.
- När vi började spela gick det tungt och det var till stor del mitt fel. Jag kände att jag inte höll och det var ingen bra känsla. Jag drog ner min partner. Jag ville verkligen utvecklas individuellt för min partner.
Vad saknade du?
- Säkerhet. Jag brände för mycket. Det fanns inte heller någon riktig idé med mitt spel. Jag missade mycket returer och gick för avgörande slag i helt fel lägen.
Det märks hur mycket Anton Andersson älskar sin partner ”Bruno”. Helst hade han nog velat ägna hela tiden åt att prata om just ”Bruno” och det blir ändå naturligt när vi återvänder till just utvecklingen.
- Något jag blivit bättre på är rörelsen framme på nät, att stänga nätet, att sätta press genom fotarbete och inte bara avvakta tills bollen kommer. Bruno är verkligen expert på att ge motståndarna noll tid, jag blir inspirerad av honom att jobba på det där.
I flera säsonger spelade Anton tillsammans med Ola Brodén från Malmö, en kort, högerhänt forehandspelare som var enorm i försvaret men trubbig offensivt. Bruno är precis motsatsen: lång, vänsterhänt, offensivt monster, men svagheter defensivt.
Det måste ha varit en jäkla omställning?
- Ja, det är två helt olika sporter. Men en sak har de faktiskt gemensamt: båda är precis lika härliga att spela med. De har gjort att jag älskar den här sporten ännu mer.
I dag har allt blivit så oerhört mycket mer seriöst och proffsigt inom svensk padel, händer det att du saknar hur det var tidigare?
- Nej. Visst fanns det en charm i att åka till Mexiko, spela VM, lattja padel och samtidigt ha semester. Men det är häftigare att på riktigt representera ett landslag och att slåss om medaljerna.
Hur länge var padel en hobby?
- Fram till 2017, ungefär. Sedan började allt förändras snabbt.
Det var ungefär i den vevan som Anton Andersson för första gången slutade ta för givet att han skulle tillhöra yppersta Sverigeeliten. Om han skulle fortsätta göra det krävdes en helt annan insats och när han lyfter fram faktorer som gjort det möjligt vill han gärna nämna två personer: Daniel Pilotti, som gett honom en högst flexibel tjänst på Ryska Posten, och Sigge Bilajbegovic, ägare till Platinum Cars som varit en trogen sponsor.
- En annan sak som varit avgörande är beslutet att flytta hem till Båstad. Jag gifte mig med Nina i mars förra året och nu har jag även mamma, pappa och syster nära. Det ger en helt annan stadga.
Om vi ser på svensk padels utveckling under samma period, hur har den sett ut?
- Den har definivt blivit tyngre. Tyngre volleys och tuffare grundslag. Jag minns när jag och Bruno i början av vår satsning mötte John Larsson och Pablo Figueroa på en SPT. Trycket de höll i sina grundslag chockade mig. Det kändes som en sport jag aldrig hade hållit på med.
Hur gick matchen?
- Vi fick dyngstryk. Tidiager hade du kommandot på nät tills du blev överlobbad. Nu är det mycket mer aktivitet på banan, spelare rör sig framåt, de slår hårt mot kropp, de droppar, det kommer olika typer av lobbar: den snabba, den höga, den raka. Det finns många fler nivåer i dag.
Anton skrattar och lyfter fram en insikt som även slagit mig många gånger:
- För varje år man spelar inser man att det finns två-tre dimensioner till i alla slagen.
Det är just det som är så förrädiskt. Som sämre lag är det svårt att se de detaljerna och man kan även lätt ha känslan av ”att man hänger med” – men när man sen når kunskapen inser man hur långt borta man egentligen var.
En sådan detalj är förstavolleyn. I takt med motståndarnas ökade tryck från bakplan har Anton försökt korta ner sin yviga volleyrörelse och insett att han ibland bara ska utnyttja motståndarnas fart.
- För känslan när du väl klarar att sätta press och sedan följa upp och stänga ner alla ytor är härlig.
Det är faktiskt ett stort skäl att Anton inför den här säsongen börjar spela med ett betydligt stummare racket. Han är dessutom på väg att byta racketsponsor och för er som är extra nyfikna på den detaljen kan ni få en ledtråd av bilden…
- Men än är papper inte underskrivna, säger han.
Personligen tycker jag även att du ser betydligt lugnare ut i försvaret och är en av de spelare i Sverige som vågar och vill släppa flest bollar i bakvägg?
- Ja, jag känner mig mycket tryggare än för fem år sedan. Samtidigt har ”Bruno” höjt sitt försvarsspel rejält så vi har skruvat på vår rollfördelning där.
Sedan Anton slog igenom 2012 har han haft en rad fasta partners: Danny Lindstedt, Andreas Beer, Mattias Lundmark, Ola Brodén, Isak Arvidsson och Pablo Figueroa. Men frågan är om någon har passat honom bättre än Johan Brunström.
- Många har varit härliga partners, men Bruno är på en nivå för sig själv. Det är något magiskt med hans fokus på viktiga bollar. Då är han alltid som bäst. Jag har aldrig känt mig så trygg med någon medspelare. Det är som att han har en nivå till som han sparat för de riktigt viktiga lägena. När vi andra kanske blir mindre och ängsliga så blir han ännu längre, ännu större och vågar ännu mer. Jag har faktiskt aldrig sett honom nervös på en tight poäng.
Hur påverkar det dig?
- Massor. Tidigare var jag lätt ängslig, men nu älskar jag att spela de poängen.
Till helgen avgörs SPT:s Mastersslutspel i Västerås. Två lag nämns som favoriter i förhandssnacket: Daniel Windahl/Simon Vasquez samt Cayetano Rocafort/Daniel Appelgren. Men där bakom, som alltid, lurar Anton Andersson: mannen med ett SM-guld och fyra SM-silver.
Slutligen, jag vet att du själv tycker att du borde ha haft två SM-guld. Berätta?
- Det var 2013. Jag och Beer var obesegrade i Sverige i ett och ett halvt år, men bara några dagar innan SM bestämde förbundet att SM-statusen skulle tas bort. Vi vann tävlingen men fick inte kalla oss svenska mästare.
Johan Håkansson
