Att få möta Portugal i Portugal i semifinaler i EM är naturligtvis en dröm. Kanske rent av det största våra spelare har upplevt.
Att då tappa 5-0 till 5-7 i andra set av öppningsmatchen måste kännas brutalt. Det var precis vad som hände Calle Knutsson och Simon Vasquez.
Där och då rök den realistiska chansen att skaka om och kanske rent av besegra Portugal.
Visst, bryt ihop en stund. Det är tillåtet att deppa efter en sådan käftsmäll – men så snabbt som möjligt hoppas jag att de svenska spelarna inser exakt vad det är som pågår här.
Jag är så gammal att jag minns hela 80-talet och vad som hände med svensk pingis då. Redan 1982 tog Sverige över Europa då Appelgren och Waldner möttes i EM-final. Vi satte då siktet på stormakten Kina, som helt enkelt skulle skjutas ner.
Förhoppningarna var stora vid varje VM. Trots det blev det förluster -83, -85 och -87.
Det var den resa spelarna var tvungna att genomlida för att nå fram till det som komma skulle. Två år senare, 1989, var Sverige redo för att en gång för alla rasera den kinesiska muren. Det blev 5-0 i en VM-final som aldrig kan glömmas av oss som upplevde den.
Det tog Sveriges pingisstjärnor sex år av brustna drömmar innan vi äntligen sköt ner Kina 1989.
Vi ska inte dra allt för stora paralleller, men jag tycker ändå att liknelsen håller.
Sverige har satt in siktet på Portugal, det land som är tvåa i Europa bakom omöjliga Spanien. Portugal är ett land som vi aldrig har varit nära. På EM för två år sedan blev vi duktigt förnedrade.
Men den här gången var det annorlunda. Våra spelare trodde på något fullt ut. Både på herr- och damsidan.
Bara det är ett steg. Att sedan bitvis skaka om Portugal var också ett steg. Calle och Simon hade absolut kunnat vinna sin öppningsmatch och då hade vi fått en helt annan lagmatch.
Fantastiska Antonette Andersson tog tillsammans med Sofia Arvidsson set mot världssexan Ana Catarina Nogueria.
Samtidigt vann Sofia Arvidsson och Antonette Andersson set i sin match mot världssexan Ana Catarina Nogueira och Katia Rodrigues.
Vi var inte svepta av banan. Vi var där och krigade. Och det var det steg vi var kapabla till nu.
Men om två år kommer det se annorlunda ut – om Sverige och våra spelare är beredda att göra jobbet som krävs på alla nivåer. För det går inte att närma sig ett utmärkt padelland som Portugal om vi gör allt sämre. Det gäller från högsta förbundsnivå ner till minsta klubb.
Vi måste fortsätta resan framåt, utbilda fler tränare, få fler som satsar seriöst, fler som utmanar om landslagsplatser och fler som ger sig ut i padelvärlden för att härdas.
Jag tyckte ändå att något föddes här, trots två lagmatcher som slutade 0-3. Portugal kände att Sverige hotade och även om det är för mycket att tala om rivalitet så kandet ha varit något som kan utvecklas till det. Portugal ska känna att Sverige vill upp dit, att det är vi som ska ha positionen bakom Spanien. Då måste vi passera länder som Italien, Frankrike och Portugal.
Svensk padel behöver enas bakom något. Och varför inte enas bakom tanken att bli nummer två i Europa. Jag vill att Sverige ska bli besatt av den tanken - på samma sätt som Sverige var besatt av tanken att passera Kina i bordtennis.
Jag tror att det är fullt möjlgit – och den tron har aldrig varit starkare än när Calle Knutsson och Simon Vasquez rusade fram till en 5-0-ledning i andra set på centercourten i Lissabon. Jag tror aldrig jag har sett ett svenskt herrlag spela bättre.
Redan i morgon vill jag se Sverige ha glömt de här förlusterna. För då väntar bronsmatcher mot Belgien för både herrarna och damerna. Och Sverige ska åka hem härifrån med medaljer. Så är det bara.
Johan Håkansson
