Livet som padelspelare är som livet i övrigt. Ibland så går det upp och ibland så går det ner. Just nu är det mycket ner. Jag går ständigt runt lite halvskadad och vinner inte så många matcher.
Häromdagen skulle vi spela en väldigt viktig seriematch. Min vanliga spelpartner kunde inte vara med utan jag skulle få spela med plåsterpappan. Plåsterpappan och jag har under de senaste veckorna spelat riktigt bra padel. Känts som om att inget kan stoppa oss och min självbild var att jag och plåsterpappan skulle kunna hävda oss i div 1 här hos oss.
Ack så fel jag hade. Vi skulle möta ett lag som vi spelat jämnt mot innan men som träningsspelar tre gånger i veckan (läs 8 gånger). Vi behövde ta poäng för att inte åka ur serien. Jag och plåster pappan tog 4 gem och matchen var slut på 45 minuter... Vi fick inte till några avgöranden utan blev helt utmanövrerade.
Det kändes som att vi mötte Ryssland i ishockey på 80-talet. Krutov och Makarov bara lekte med oss. Det var bland det största nederlag jag åkt på. Jag har nu insett att för att bli bra så måste jag spela mycket och köra en del pt-timmar. Vi fick ingen press på dem och de ägde nätet nästan hela tiden. Min volley har jag upptäckt är riktigt svag. Det håller inte att bara lägga den i mitten. Jag kämpar vidare med att försöka sätta fram rätt fot som jag lärt mig av Andreas Ehrnvall men det är svårt under matchspel. Visst gör det ont när knoppar brister som Karin Boye skrev men jag är sjukt revanschsugen och hoppas kunna förbättra mitt spel här under sommaren. Här ska det jobbas med bandeja och volley. Något som också börjar viktigt tänka på är att inte lobba i mitten bara. Många börjar bli bra på att slå hårda slag efter lobbar i mitten. Lobben måste ut mot kanten.
En sak jag också insett och säkert många med mig är hur beroende man är av sin medspelare. Spelar ingen roll hur bra jag spelar när ens medspelare ibland har en dålig dag. Sånt är lite psykiskt påfrestande. Jag kan även tycka att det är lite jobbigt när båda parter inte brinner för padel lika mycket.
Seriespelet har känts så roligt och att äntligen få känna tävlingsnerven igen. Då hade jag förträngt känslan av att förlora vilket inte är en bra känsla. Jag har nämligen typ förlorat nästan alla matcher jag spelat de två senaste säsongerna. Jag och Mellberg måste ner i källaren och börja om.
En förmildrande omständighet kanske är lindan jag köpte. Tunn och inte bra grepp när jag blir svettig. Man kan ju alltid skylla på något när spelet inte fungerar. Lindan är nog viktigare än vad jag tidigare trodde. Roligt nog så fick jag ett bra tips på en linda från en av bloggens läsare som jag snart ska testa. Kul att det blir lite läsarkontakt. Senare idag ska jag hämta ut ett paket med nio klibbiga lindor. Hoppas dem ska fungera bättre.
I början av min padelkarriär spelade jag mycket på backhandsidan men numer kör jag mestadels på forehand. Det passar min defensiva spelstil då jag är bäst på att gräva upp bollar och hinna ikapp motståndarens smashar. Nu jobbar jag hårt med att minimera misstagen och det är lättare sagt än gjort.
Padelpappan tar nya tag.
Padelmamman och jag har äntligen hittat en gemensam hobby och det är väldigt bra för relationen. Helt plötsligt har vi en gemensam ska och diskutera kring och dessutom kunna utöva tillsammans.Båda vi två har lite dåliga tävlingsnerver. Därför har padelmamman skrivit ut ett material med mental träning för tennisspelare. Jag har tyvärr inte läst det ännu men känner nu att det börjar bli dags att läsa på.
Padelmamman och jag har fått en ny idol, Padeltrainer Dani Dios. Jag vet inte hur mycket vi sett och hur vi diskuterat olika slag. Ett träningspass med honom vore ju drömmen. Vi diskuterar mycket de olika lagen i serien och hur de spelar och uppträder. Vissa lag har en del att lära om detta. Spelet blir så mycket roligt om det är bra stämning. Förra helgen kom vi på att vi kan bolla padel på gräsmattan och då öva volley. Det var min kompis padelfotografen som kom på idén. Vi planerar även att åka till Spanien här i höst med ett annat par för ha en riktig padelweekend. Det tror jag kommer att bli kungligt. Padelmamman har liksom jag haft det tungt med sin padel. Hon åkte på lunginflammation och inte spelat sen april. Hon är hyfsat padelsugen. Får bli en padel och vinlunch inom kort.
Livet kretsar fortfarande mycket kring denna underbara sport. Om nu bara spelet och kroppen kunde kännas lite bättre. Nu gäller det att öka takten.
/Padelpappan
