Sitter på flyget och har precis torkat bort tårarna... Inte för att vi förlorade mot Spanien i fredags och Brasilien igår och hamnade precis utanför prispallen utan för att jag utmanade Billie att beställa dricka med sin bästa överdrivna brittisk dialekt. Hon levererade och jag kunde inte sluta skratta. Ja, vi sov inte så mycket i natt så jag har väl en “case of the bedtime sillies”.
Nu är det dags att reflektera lite över en underbar vecka i Cascais. Det tar tid i och med det är mycket att smälta men en sak är säker. Jag kommer aldrig glömma denna resa. Fick precis vad jag hade önskat. Vi har verkligen visat var vi står på padelkartan. Vi är fjärde bäst i världen!
Veckans topp 10
10. uppleva fina Portugal för första gången
9. lära känna fler internationella vänner
8. vara en bland stjärnorna på gymmet, player’s lounge, banorna
7. ha bästa bevakning, hejarklack och hejarutrustning (dvs de blå-gula klapporna!) på plats och mycket stöd hemifrån
6. bli förälskad i Juan Martin Diazs spelstil och energi
5. hänga, skratta, kämpa tillsammans med laget och kaptenerna
4. spela padel VARJE dag :)
3. prestera till min fulla förmåga under hela veckan
2. slå en vinklad stoppboll volley ut igenom dörren mot Nox-tjejerna. Den var dessutom live-sänd här:
Så när jag känner mig lite deppig kommer jag spola fram till 27.53 och kolla på denna boll. Kommentatorn babblar på spanska “madre de mia! blablabla Antonella blabla puerta blablablabla Lucia applaud…” I love it.
1. slå Uruguay för att komma till semifinal och möta världens bästa lag
På vägen till Portugal pratade vi i laget om våra förhoppningar och förväntningar och som bäst räknade vi med att få slåss om 5:e till 8:e plats. I stället missade vi prispallen med väldigt små marginaler. Bara lite mer nötande, mer erfarenhet och mindre nerver och så kommer de marginalerna bli mindre och mindre. Visst var det lite surt att se brasilianarna får sin flaska skumpa på prisutdelningen (om ni tittar nära på Brasiliens lag-bilder som togs den kvällen kan ni se att vi råkade sitta precis bakom dem - då hade vi ganska många idéer om hur vi kunde fotobomba dem) men tänk att Sverige var så nära att stå med bronsmedaljerna runt halsen och bredvid världsledande Spanien och Argentina. De är ändå från en annan padelplanet så glappet under dem är gigantiskt men vi kom nästan först bland de mänskliga padelspelarna i alla fall.
Under veckans gång kändes det som många pratade om eller tittade på oss. Vi har fått uppmärksamhet och en viss respekt. De andra länderna märkte att vi höll bra nivå och gillade att kämpa. Även under uppvärmningen mot Brasilien såg jag att motståndarna var en aning nervösa och missade en hel del enkla slag under matchen när de var under press. Och även efter vi förlorade sista lagmatchen och Brasilien sjöng och firade var det några av deras spelare och även deras tränare som var tårögda. De hade fått kämpa och kände en enorm lättnad.
Efter medaljförlusten duschade vi bort frustrationen och passade på att kolla på finalerna. I och med det blev match varje dag för oss var det svårt att hinna med det annars. Som spelare fick man sitta på ytan kring center court. Våra platser var perfekta - en halv meter bakom bakväggen där vi kunde känna på allt. Vi kunde bland annat se stjärnornas läskigt fokuserade blickar, lyssna på deras snack och pep - tydligen kom de också lite spanska svorordar fram (Bela fick en varning och sedan poängstraff), höra deras snabba fötter mot mattan, få rysningar från boastarna som smälldes rakt emot oss…
Gänget bänkat på bästa platserna för att se herrfinalen.
Först var det damerna ARG-ESP. Förstår inte hur det är möjligt att ha så mycket tålamod och precision. Duellerna var så långa att jag blev trött bara igenom att titta på. Bland annat fick vi se tvillingarna ge ett argentinskt par stor stryk och man kan lätt konstatera att de inte körde 100% mot mig och Billie och ändå fick vi bara ett game. Tänk att Argentina krossade oss och Spanien krossade i sin tur Argentina. Ouch. Sedan blev det herrarna ARG-ESP. Vilka atleter. De glider, de hoppar, de pangar, de flyger. Look! It's a bird, it’s a plane... No, it's Juan Martin Diaz. Helt otroligt var det. Det var svårt för publiken att hålla tyst för nästan varje duell innehöll the wow factor. Ser fräckt ut på youtube men vilken grej att se detta spel live och på så nära håll.
JMD Show. Filmat av Antonette.
Det var en perfekt avslutning på en perfekt vecka och nu är det Home Sweet Home med min söta familj och lite återhämtning inför SPT Masters om ett par veckor. Tack för ni har följt med mig på detta VM-äventyr!
Antonette
