Vem är jag? Anna Lo Backgården, 42 årig egenföretagare som lever på att skapa minnen som berör åt andra. Jag är verksam i en studio mellan Höllviken och Trelleborg som fotograf och i mitt yrke handlar mycket om känsla och kontroll. Jag måste ha kontroll på tekniken och behärska den till fullo för att leverera de bilder kunderna önskar sig. Likaså måste jag vara en god människokännare och läsa in de som står framför mitt objektiv. Vad är de i för sinnesstämning, hur mycket stöttning och vägledning behöver de av mig för att känna sig bekväma och agera naturligt? Somliga bara har det, andra kräver en stor insats av mig. Jag måste lirka, skapa förtroende och ta hänsyn till de eventuella låsningar som uppstår hos många som står framför en kamera. Men det där är något jag lärt mig. Jag har inga problem att “ta” människor och jag är en mästare på att få folk avslappnade och känna sig trygga.
Känsla och kontroll är två ingredienser jag alltid tycker att den här kakan kallad livet måste bestå av. Övriga ingredienser kan variera men just känsla och kontroll är för mig viktigt. Jag tycker inte om förändringar som jag inte själv skapat och jag har mycket svårt att genomföra något om inte känslan finns där. Det måste kännas bra! Finns mycket i livet som jag valt att tacka nej till och valt bort för att det inte känns rätt.
2011 öppnade Näset Padel Club Sveriges tredje första padelbana i Falsterbo och det blev naturligt för min man, Mårten att haka på detta nya. Han tillsammans med bla Stefan (Biffen) Thunell, Ola Bodén och Victor Tufesson lirade flitigt i början. Själv förstod jag mig aldrig på sporten. Såg konstigt ut att stänga in sig i en bur och slå på en boll fram och tillbaka. Varför? Är man som jag född med en total avsaknad av bollkänsla i kroppen går det inte ens att förklara vad tjusningen med boll är. Nu i efterhand har jag dock förstått att jag skulle pushat på mannens intresse lite mer. För varför blev “Biffen” en av Sveriges bästa padeltränare, Ola en av Sveriges bästa spelare och Victor hallägare men min man blev inte mer än en glad amatör? Det var dumt!
Idén att bygga en padelbana i ladan förverkligades aldrig - vilket Anna ångrar i dag.
2013 flyttade vi till en gård på landet och Mårten kom med förslaget att vi skulle bygga en padelbana i ladan. Han sa “Anna du fattar inte vilken grej det här kan bli. Vi har 12 m i tak och det kommer bli så jäkla bra med en egen bana. Alla kommer vilja spela här. Vi kan göra business på det här”. Mitt svar till honom blev något i stil med “det är bra med drömmar, men vi kan väl komma på någon annan dröm”. Ja, jag har ångrat det där mer än en gång nu i efterhand. Men jag får skylla på mannen. Varför accepterade han bara ett nej? Varför stod han inte på sig mer och drev igenom sin dröm? För att han är snäll och det är en fin egenskap men shit vad jag grämer mig över att vi aldrig byggde den där banan. Den hade definitivt varit betald idag och tänk vilken dröm att bara kliva ut på innergården och med 10 steg sen kliva in på sin egna bana.
25/12 2018 provade jag på padel trots att jag egentligen inte förstod meningen med det. Med tanken på att jag vill att allt ska kännas bra och jag vill ha kontroll var detta ett helt idiotiskt beslut. Likt Bambi trevade jag mig fram på banan, viftade hej vilt med mitt låneracket i hopp om att träffa bollen som då för länge sedan lämnat min planhalva...Med min obefintliga bollkänsla bestämde jag mig för att antingen bara lägga ner den här idiotiska sporten. Eller tvärt om, ta befälet över min situation och lära mig. Något litet inom mig sa att det kan gå. Om så många andra runt om i landet fullständigt älskar sporten borde väl också jag kunna lära mig att älska den? Det handlar bara om att bestämma sig och sen tro på det fullt ut. Jag bestämde mig, jag skulle lära mig att älska padel!
Första låneracketen som Anna spelade med.
Jag har nu pluggat padel rent teoretiskt så mycket att jag utan problem kan checka ut en Magisterexamen i detta ämne. Dessvärre hjälper det mig föga då padel är en praktiskt aktivitet. Idag har jag dock kommit en bit på vägen. Borta är de trevande Bambi stegen och första gången jag lyckades träffa bollen med racket utan att titta på vare sig boll eller racket var en så sjukt härlig känsla. För de med bollkänsla tycks ju detta direkt löjligt men alla ni andra som inte har den där känslan i er kan nog förstå. För första gången i mitt liv fick jag nosa på det där som alla pratar om - Känslan!
Jag kan fortfarande inte ”läsa” bollen men jag har teoretiskt lärt mig hur bollens bana går och jag kan därför räkna ut åt vilket håll jag ska springa och när. Ett ganska stort steg framåt om jag får säga det själv! Jag kommer aldrig bli en stjärna på padel och varje gång jag spelar känner jag hur kroppen aktivt jobbar emot mig. Jag förstår i huvudet men sen går det inte alltid hela vägen ut i kroppen. Frustrerande! Men det är inte i närheten av dem frustration stackars mannen fått leva med det senaste året. Gång efter gång har jag sett hur han himlar med ögonen, hört hur han suckar djupt och lite då och då slängt ur sig kommentarer i stil med ”Vad är det du inte begriper? Du ser väl vart bollen kommer, det där är inget slag, så kan du inte göra” osv. Vad är det jag inte begriper? Svaret på den frågan är allt. Nej, jag ser inte vart bollen går och jag vet att det inte är ett slag och jag begriper att det aldrig kommer att gå. Denna eviga frustration och ibland på gränsen till idioti är på många sätt ett signum för mig. Jag har bestämt mig och nu ska jag lära mig att spela padel!
Har börjat förstå tjusningen med boll och framöver kommer jag att ta er med på min resa från fullständig novis till att idag spela i div 1 (dam) i Trelleborg, Padel of Sweden och även delta med mannen i herrserien då det inte finns någon mixserie. Alla utmaningar jag har ställts inför och hur jag handlöst kastat mig in på banan med både med och motståndare som varit så mycket bättre än mig. Allt för att lära mig så mycket som möjligt. Stort tack till alla er som spelat med mig gång efter gång trots att jag de första månaderna var absolut sämst på banan. Något jag aldrig kommer att glömma och därför idag inte själv kan tacka nej till att hoppa in och spela om någon som är ett snäpp under mig frågar. Jag vet vad det betyder att få vara med trots att man inte håller den nivå som de andra gör.
Framöver kan ni förvänta er beskrivningar om hur jag tvingat mannen att sitta uppe halva natten för att analysera vår senaste matchen som jag av en tillfällighet lyckats filma. Ni kan också räkna med beskrivningar om hur jag lär mig taktik genom att flytta magneter på en whiteboardtavla och hur jag fått mannen att bygga en egen teknikbanan i trädgården. Vidare finns det en historia om hur jag ockuperat dotterns Wii spel för att öva slag i vardagsrummet och om hur jag fått aha upplevelser genom att lyssna på “Biffen” som sagt exakt samma sak som mannen fast med andra ord. Sa jag att jag är en allt eller inget människa?
Nu kör vi!
//Anna
