Jag älskar ärliga människor! Igår spelade jag med min ”mentor” Annthe igen och är det någon som kan få ner mig på jorden när jag svävar ihåg är det hon.
Vi spelar en lång boll där vi är hårt pressade och jag står emot trycket. Kämpar i min hörna och får till en helt otrolig räddning som resulterar i ett avgörande till vår fördel. När detta sker mår man rätt bra. Jag har inte bara lyckats ”läsa” bollen rätt utan också fått till ett grymt avslut.
Att höra sanningar av mentorn Annthe har inte Anna några problem med. Tvärtom.
Min tur att serva och jag drar bollen rakt in i nät varpå Annthe vänder sig om och iskallt säger ”få nu inte hybris”. Den lilla lycka och stolthet jag sekunderna innan känt då jag för stunden var på topp försvann snabbare än snabbt och andra serven vågade jag inte göra något mer med än att bara putta över nät lite lätt, livrädd för att göra ett dubbelfel.
Detta är verkligen tjusningen med padel. Man är kung i 20 sekunder men sen är man tillbaka på noll direkt igen.
Annthes ärlighet har visat sig fler gång och det är helt underbart. När jag är sen till en boll och muttrar för mig själv frågan om varför jag missade den kliver hon snabbt in och säger ”du tar den inte för att du är lat, börjar du springa tidigare så har du den”. Det där är en sanning som få vågar säga men som jag så väl vet stämmer.
Igår när vi stod på plan och jag fick kommentaren om att inte få hybris slog det mig vilken enorm skillnad det är på vem som säger vad.
Hade min man sagt samma sak hade jag garanterat satt andra serven i nät. Att spela med sin riktiga partner i det vanliga livet är förenat med så mycket mer. I början när vi spelade ihop, jag och mannen var det inga problem. Jag lyssnade, tittade och lärde mig nytt varje match och stämningen var bra. Men i takt med min utveckling har stämningen förändrats.
I början hade jag inga egna åsikter utan följde bara de instruktioner jag fick. Idag håller jag inte alltid med om vad mannen säger. Tycker inte om när han står på sin sida och lägger upp boll efter boll till motståndarna. Det fungerar bra så länge de returnerar till honom men plötsligt väljer de att byta sida och då smäller det i min hörna. En smash som jag inte har en chans att ta oavsett hur tidigt jag börjar springa. När jag påpekar detta och ber honom att sluta lägga upp, spela lägre och jobba som ett team tillsammans med mig tittar han på mig som om jag vore en idiot och svarar ”det är inga problem, du hinner ta den bollen om du bara vill”. Men nej, jag hinner inte det och jag ber honom spela lägre för att ge mig en chans att vara med.
Att spela med sin man är upplagt för problem och irritation.
Här startar irritationen och sen är vi igång. Jag blir sur när bollen kommer mot mig och han kastar sig in framför för att backa upp ifall jag skulle missa. Det är en fin tanke men i min värld innebär det att han öppnar upp hela sin sida och dessutom signalerar att han inte litar på mig. Detta är jag då inte sen att påpeka och här skulle vi egentligen bara kastat in handduken och gått hem. Att fortsätta matchen när han är sur för att jag inte tar de bollar han tycker är ”enkla” och jag arg för att han inte ger mig en chans att försöka är upplagt för krig i bilen hem. Självklart checkar vi inte ut och förlorar matchen. Nej, vi biter ihop och fortsätter men tro mig, jag har bitit ihop så många gånger att tuggytan på mina tänder snart är sönder.
När mannen jag valt att dela mitt liv med himlar med ögonen, suckar tungt men trots allt klämmer ur sig ”kom igen” läser jag in något helt annat. Jag ser hur han tycker att jag gör fel, blir frustrerad då jag slår ut och inte blir det bättre när jag missar serve returen för tredje gången. Då kan han säga ”kom igen” hur många gånger han vill för jag både hör och ser att han inte menar det.
Tillbaka till det här med att det är skillnad på folk och folk. När Annthe säger sanningen till mig tar jag det som konstruktiv kritik men när mannen säger samma sak tar jag det personligt och blir arg. Det där är konstigt för med mannen är det inte bara padel. Det handlar om hela vår relation. Jag vill att han ska vara stolt och uppskatta vad jag gör. Jag vill att han ska imponeras av min resa på banan och jag vill att han ska klappa mig på axeln och säga att jag är grym. Det behovet har jag inte med någon annan men med honom finns det där.
Det händer att Anna och hennes man gör en bra match ihop och är sams i bilen hem. Då är det kärlek!
Jag vet att det bara är padel, spel för skoj skull och något vi kan göra ihop. Det är inte något underlag för vårt framtida liv ihop. Men det vore så mycket enklare om jag inte läst in mer än exakt bara de ord han faktiskt säger. ”Kom igen” betyder att jag ska bli peppad och spela vidare. Det står inte för var på relationsbarometern vi befinner oss och inte heller de gånger vi spelar sjukt bra ihop innebär det att kärleken svämmar över och att vi ser på varandra med nyförälskade ögon. Det handlar bara om padel, varken mer eller mindre!
Men jag kan inte sticka under stol med att det pirrar lite extra i magen när vi tillsammans gör en bra match och i bilen hem är sams. Då älskar vi varandra på riktigt!
//Anna
