Jag spelade Queen of the Court i Staffanstorp för ett par veckor sedan. En form av turnering där man hela tiden byter bana och partner. Nivån på spelarna var väldigt varierande och jag hamnade vid ett tillfälle tillsammans med en kvinna som var ganska ny.
Hon var nervös och hon var inte säker på om hon verkligen hade något där att göra. Jag kände igen mig i henne så mycket från min start och därför valde jag att gå in och peppa, pusha och backa upp. Fanns från min sida ingen baktanke utan bara ren och skär medmänsklighet. Ett par veckor efter denna turnering damp det ner ett Mail i min inbox:
"Hej Anna!
Du känner inte mig, jag hade äran att spela tillsammans med dig under Queen of the Court den 11 juli i Staffanstorp.
Ett stort tack till dig lugn och fantastiska pepp under matchen.
Det var betydligt roligare att spela med dig än emot dig :-)
Så vill bara säga TACK och önska dig en helt underbar sommar.
Hälsningar
Rebeca (padelrookie)
Det gjorde min dag! Kändes så fint att jag lyckades ge vad andra tidigare gett till mig. När jag läste hennes ord kändes det verkligen som att jag hittat rätt. Det här är vad padel handla om för mig. Ena dagen är man på botten och då finns där andra som lyfter och tvärt om. Att alla kan vara med utifrån sina förutsättningar och kunskaper är en sådan härlig ingrediens i padel.
Anna har svårt att greppa allt som hänt sedan hon började spela padel.
När jag tänker tillbaka på min start har jag svårt att förstå vad som egentligen har hänt. Att jag på fullt allvar stod med mannen på banan och rullade bollar in i glaset för att jag skulle förstå vart de sen rullade ut är idag helt obegripligt. Att jag tvingat min omgivning att sitta med mobil och filma mina matcher för att sen komma hem till mannen och ha filmkväll är helt sjukt.
Om ni bara anar hur många timmar jag lagt på att analysera, diskutera och förstå padel. Att mannen inte lämnat mig än är ett under. När Covid 19 kom innebar det att alla sportsändningar på tv försvann och det var definitivt till min fördel. Tv var plötsligt ledig 24/7 och där satt jag, redo att se mina egna matcher och få min dom.
I början var mannen förstående och ganska pedagogisk i sina analyser. Nu har han nog tröttnat för de där utvärderingarna och kommentarerna är inte längre speciellt konstruktiva. Kan låta så här ”Där står du fel Anna. Det är inget slag. Där kan du inte lägga returen osv” Förr sa han istället ”Där kan du inte stå gumman, vore bättre om du tagit ett steg fram så hade du hamnat rätt. Det där slaget måste du jobba på så du skär det mer. Returen du valde att lägga i hörnan där hade varit bättre ifall du vårdat lite mer, men det är inte lätt. Jag ser att du gör så gott du kan. Det kommer, träna mer och ha tålamod så ska du se att det blir bättre”
Min totala besatthet och vilja att lära mig spela har inte på långa vägar avtagit, snarare tvärt om. Men jag kan idag behärska det lite mer. Jag behöver inte filma varje match och jag behöver inte analysera varje steg och slag. Men visst sitter jag fortfarande vid sidan om plan och tittar när riktigt duktiga spelare är igång. Drömmer om att en dag själv få vara där…
Det här med bollkänsla påminner nog på många sätt om taktkänsla. När jag var lite fick jag sitta framför min pappa och klappa i takt med musiken. Jag hörde ingen takt men jag klappade när pappa klappade. Det har följt med mig i hela livet och inte ens idag kan jag klappa i takt om jag inte har någon annan vid min sida som jag kan härma. Jag hör och känner det inte på samma sätt som jag inte ser bollens bana i spel. Men det man är dålig på måste man kompensera med det man är bra på. Jag har valt att putta in engagemang, tid och tålamod i min kompensationspott.
//Anna
