Det låg ju något riktigt fint i luften. Om man ändå ville skriva svensk padelhistoria så fanns det knappast något mer lämpligt ställe att göra det på än i Acapulco.
Det var där som sporten uppfanns då affärsmannen Enrique Corcuera byggde världens första padelbana i sin trädgård 1969. Acapulco är helig padelmark och den hade absolut dugit åt att bli ihågkommen som platsen där svensk padel stod för sin allra största och finaste enskilda insats.
Aldrig tidigare har en svensk vunnit över ett så starkt motstånd på en så stor scen. Fede Chingotto är åtta i världen och Momo Gonzalez nummer 15. Det är kort sagt två världsspelare som i varsitt lag spelade VM-final för cirka 1,5 år sedan.
Redan från första boll märktes det att både Windahl och Solano hade en sån där dag när det mesta stämde. Träffen var bra, besluten också och de båda spelade med både pondus och självförtroende, trots sina namnkunniga motståndare.
Framför allt Windahl satte sig snabbt i respekt med sina reptilvassa volleys, men lika mycket för sitt rörelsemönster och sätt att kontrollera Momo Gonzalez med sitt försvarsspel.
Windahl och Solano fick ett tidigt break och hade dessutom 0-40 till att dubbelbreaka fram till 4-1.
Tyvärr missade man det läget och blev istället själva brutna tillbaka till 4-4.
Vid 5-6 tappade man dessutom 40-0 på nytt, bland annat på grund av en otagbar nätrullare från Momo Gonzalez.
Så det set som såg så bra ut slutade med förlust med 5-7. Dessutom hade Jose Solano redan tvingats ta en medical timeout i setet. Han hade upplevt problem med strykan i fingrarna och hade även problem med andningen.
I andra set kom Windahl och Solano under direkt med 0-3 och då valde Solano att avbryta matchen.
Johan Håkansson
