Ännu har inte den smått overkliga känslan gått ur kroppen som den fullsatta och soldränkta centercourten i Båstad gav mig. Gåshud. 2013 när jag höll i ett padelrack för första gången och det blott fanns 20 banor i Sverige kändes det långt långt borta. Ännu längre bort var att jag delvis skulle ha padel som mitt arbete. Men så är det nu och jag är väldigt tacksam för det.
Finaldagen i Båstad – Swedish Padel Open
Senaste månaden har varit 24/7 padel. Först en uppbyggnad inför Båstad med träningar och förberedelser, sedan veckan i Båstad under Swedish Padel Open och därefter EuroAmerica Padel Cup i Estoril tätt följd av World Padel Tour i Valencia. Fantastiskt på alla sätt. Och lärorikt.
Senaste veckorna har jag fått frågan från många håll ”Hur långt har vi kvar till världstoppen?” ”När har vi spelare i huvudturneringen?” ”Vad skiljer våra spelare och världstoppen?”.
Frågeställningar värda att besvara efter bästa förmåga och öppet. Och svaren är precis lika giltiga för herr- som damsidan.
Svaret är inte ett och är knappast enkelt. Men där jag först och främst vill börja är ett resonemang kring grunderna som vi fortsatt saknar och som tar tid att träna upp. Mängdträning av hög kvalitet och under rätt guidning och jag tänker på kontinuitet (förmågan att utföra hög kvalitet i slagen, inga misstag och bra beslut under lång tid), val av riktning och djup på bollen samt positionering. Tänk på att positionering lika mycket handlar om att begränsa motståndarens valmöjligheter som att du själv står rätt beroende på var bollen (och din partner) är på banan. Med dessa grunder på plats ges möjlighet att ha olika planer och strategier för matcher. Inte bara en.
På herrsidan finns spelare i toppen och i huvudturneringen som väldigt sällan smashar men det finns knappast några spelare i toppen utan försvar och stenkoll på grunderna. De som har sämre kontinuitet och kvalitet i grunderna blir stenhårt straffade. Cristian Gutierrez, förvisso en begåvning utan dess like med sina handleder, men det var bara något år sedan han var final och när ställde han upp på servelinjen och kickade ut en boll senast? Uri Botello (4 matchbollar i semifinalen mot Diaz/Stupa i Båstad) är inte heller någon storsmashare. Jag har många exempel men stannar här. Hoppas ni förstår min poäng.
Paquito var länge talangen som skulle utmana Bela/JMD men det såg länge ut stanna vid en topp 10 placering på världsrankingen. Fram till för några år sedan då han började underkasta sig den träning och det spel som behövdes för att minimera sin risktagning. Alla vet vad han kan göra med en boll men idag ser vi honom tålmodigt slå lobb på lobb samt dra ner på tempot i overheadslagen. Detta i kombination med en stor utveckling av det mentala. På tal om det mentala – omöjligt att inte tänka på Lebrons utveckling i år och absoluta incheckning i toppen av toppen.
I EuroAmerica Padel Cup i Estoril där America (Syd, Central och Nord) mötte Europa hade America maxat kvoten med argentinare och brasilianare i laget. Spelare som ej spelar WPT men som garanterat hade skördat ordentligt på touren. Några av dem hade definitivt varit med på allvar och tävlat om platser i huvudturneringen. Men spelare vi aldrig hört talas om. Ännu. Likt ett barn som kollar på babblarna satt jag och blev enormt imponerad av deras skolning. Kliniskt försvar. Intensitet i fötter och positionering. Bandejas så stilrena så att lämpade sig som porträtt på frimärken och inte minst – sanna lagspelare. Alltid där för sin partner. Fullt krig tills matchen gick deras väg. Vände och vred på matchplanen och höll sig kvar.
Calle Knutsson fick en stor erfarenhet i Estoril när han representerade Europa. Här coachas han av legendaren Willie Lahoz. Från sidan fick Andréas Johansson se välskolade argentska spelare som lätt hade gjort resultat på WPT.
Vi har näst intill oändligt många timmar att ta in på de som idag är i topp eller för den del den generation som nu trycker på underifrån. Javi Garrido har jag skrivit om många gånger, det finns många bra exempel men då det är en spelare jag följer lite extra noga och är ”insatt” i så använder jag honom som exempel igen. Född år 2000, har han med sin partner Martin Di Nenno gått igenom kvalfasen och till semifinal (i Alicante) och i pågående turnering i Valencia bar det till en stark kvartsfinal efter att ha slagit ut Lamperti/Mieres.
Javi Garrido och Martin Di Nenno med coach Gaston Malacalza
På en nätverksträff under veckan i Båstad fick jag frågan gällande den förhållandevis höga snittåldern hos spelarna på touren. Jag vill mena att vi i detta nu upplever vändpunkten och att snittåldern snabbare än vi tror kommer att sjunka. Padeln börjar bli alltmer professionell och vi har under pågående säsong sett många exempel på äldre etablerade spelare som tappat rankingpoäng så att de nu får kvala och de blir uppätna i kvalet in till huvudturneringen. Spelarna som trycker på underifrån är inte bara unga heltidsproffs som spelat padel sedan barnsben. De har professionella upplägg med coacher för padel, fys, kost och mentala rådgivare. Somliga har managers som tar hand om det kommersiella, sponsorer och samarbeten för de som har lyxen att faktiskt ha sponsorer utöver ett par rack om året. Många par går även hos terapeut eller psykolog som par. Denna generation av spelare börjar att slå sig in nu.
Vi behöver knappast de mest namnkunniga tränarna. Det vi behöver är tränare som förstår var vi ska börja, vad som är grunden i spelet och kan guida i den väl. Men kanske allra viktigast – tränare och personer som är beredda på att göra denna långa resa med våra spelare. Accepterar att vi är gröna på det här och som förstår att padelträning är så mycket mer än att nöta volley från bollkorg. Injektioner här och där av stjärnorna är såklart stimulerande och inspirerande men vi måste börja med de första stegen först. Inget konstigt med det, det är så alla resor börjar.
Kan Sverige lyckas? Definitivt! Varför? Vi har många styrkor och mycket som talar för oss; I tre av de fyra delarna (kost, fys och mentalträning) är vi långt framme och kan använda gemensamma resurser från andra idrotter. Vågar även påstå att vi är väldigt effektiva och välplanerade om vi jämför med den genomsnittlige spanjoren vilket ger oss till och med en konkurrensfördel. Intressenter och investerare finns och vi har sanslöst fina hallar och många hallägare som är måna om att sporten växer. Och den berömda ”svenska modellen” har skördat i många sammanhang. Kommer det vara en enkel resa? Knappast. Finns det någon genväg? Glöm det. Om jag brinner för det här? Det kan ni ge er på.
Andréas
Följ mina padeldagar på instagram: @padeltrainersweden
