Med ett par dagars distans till SM är det flera saker som verkligen gjorde intryck. Det första är hur bredden hela tiden växer. För inte alls så länge sedan hade jag full koll på i princip varenda spelare i Sverige som höll bra B-klass eller högre.
Så är det inte längre. I Linköping kryllade det av bra spelare från nya padelstäder, som spelade riktigt bra och som faktiskt gav de mer namnkunniga motståndarna rejäla matcher.
Även toppen blir bättre och bredare – åtminstone på herrsidan.
Herrejösses så många bra och jämna matcher vi fick se, även om det inte var så många resultat som gick att sätta under kategorin ”skräll”.
Men ta ett lag som Pablo Figueroa och Staffan Falkenström. De slog först ut Simon Vasquez och Andreas Beer i tiebreak i avgörande set. För att i kvartsfinalen leda med 1-0 i set och 5-3 över Calle Knutsson och Ola Brodén.
Allvarligt: Figueroa och Falkenström hade kunnat stå där som slutsegrare. Och de hade lika gärna kunnat få möta Stefan Nilsson och Per Hjalmarsson i finalen, ett lag som först slog ut Oscar Axelsson och Filip Svensson, för att sedan förlora 4-6 i avgörande mot de blivande mästarna Pålsson och Seger.
Vad hade Dani Dios gjort då?
Enkelt hade det inte blivit.
Nu tror jag ändå att det blev hyfsat lätt till sist.
Ju mer jag har funderat desto mer given känns min herrtrupp – som allt mer ser ut som fyra stadiga par.
1) Bobby Seger och Andreas Pålsson.
Visst, deras säsong har fram till SM inte varit imponerande, men nu visade de att de självklart har i ett landslag att göra. De klarar att spela på många olika sätt och många olika typer av motstånd. Dessutom har de gott om internationell rutin.
2) Calle Knutsson och Ola Brodén.
Ola Brodén visade stundtals storform under SM. Försvaret hade klara likheter med när han var stört omöjlig 2016. Däremot önskar jag klart mer av hans offensiv.
Calle håller jag nog som Sveriges skickligaste utomhusspelare och därför helt given i ett VM-lag. Men i SM hade jag velat se en bättre Calle. Faktum är att Knutsson och Brodén var hyfsat eller väldigt pressade i varenda match fram till semifinalen.
3) Daniel Windahl och Simon Vasquez.
Egentligen kommentar överflödig. Sveriges dominanter hela säsongen.
4) Anton Andersson och Pierre Bonfré.
Här hade det kunnat bli diskussion, men jag tycker att SM visade att dessa två ska med. Faktiskt de två herrspelare som imponerade allra mest på mig. Anton såg fantastisk ut: stark, smidig och full av spelglädje. Bonfré är ett vänsterhänt monster.
Visst, Dios kan ta ut Viktor Stjern eftersom han är 100 procent samspelt med Bonfré, men Anton är en bättre spelare och har dessutom enorm rutin av landslagsspel.
Anton och Pierre spelade dessutom riktigt bra under VM-kvalet i Polen.
Men det häftigaste är att Sverige i dag skulle kunna ställa upp med två landslag som i princip höll samma klass.
För vad sägs om detta Team B:
John Larsson/Christoffer Sonesson
Pablo Figueroa/Staffan Falkenström
Oscar Axelsson/Filip Svensson
Stefan Nilsson/Per Hjalmarsson
Team A hade inte gått säkert.
Om vi går till damsidan så tyder tyvärr allt på att Sofia Arvidsson tackar nej till VM. Sedan tidigare står det också klart att Billie Gajic inte är aktuell på grund av småbarnssituaton. Dessutom har Åsa Eriksson nyligen blivit mamma.
Det gör att Sverige inte kan skicka ett superstarkt lag – däremot ett väldigt spännande sådant, särskilt om vi tänker på framtiden.
Här är en trio helt given: Antonette Andersson, Anna Svedenhov och Ebba Stedt. De var med och spelade VM-semifinal för två år sedan och får nu bära laget.
I övrigt då? Ja, jag är omåttligt förtjust i Göteborgsduon Mathilda Hamlin och Ajla Behram. Två verkliga talanger som kan bli ruskigt bra.
Även Baharak Soleymani är given i min bok. Hon satsar stenhårt på padeln och har unika egenskaper (läs: kraft).
Sedan blir det lite en smaksak. Det skulle absolut gå att motivera att satsa på de unga Malmötjejerna Izabella von Fielitz och Smilla Lundgren. Med tanke på framtiden vore det en jättebra investering.
Men jag tror inte att Dios väljer den vägen. Jag tror att han ger Emmie Ekdahl och Anna Åkerberg VM-platserna, trots respass redan i kvartsfinal på SM. De har en underbar inställning, tränar hårt och är två riktiga kämpar som älskar att tävla.
Johan Håkansson
