Att de svenska paren skulle få svårt under tisdagen var ingen överraskning. Motståndet är ett helt annat än våra svenska spelare är vana vid.
Motståndarna är säkrare, mer taktiskt slipade och skoningslösa när lägen uppstår.
Under kortare perioder kan våra bästa spelare mäta sig. Men över tid märker man att det saknas precision och säkerhet. Det kommer svackor och missar som man inte har råd med på den här nivån.
Svenska mästarna Anton Andersson och Ola Brodén mötte ett lag som på förhand inte såg övermänskligt ut. Men spanjoren Sergi Nogueras Lorenzo och fransmannen Robin Haziza hade inga större problem med att vinna med solklara 6-2, 6-2.
Det var frustrerande att se. För det kändes som om Andersson och Brodén liksom satt fast, att de inte fick loss sitt spel. Först kändes det som att de gjorde en liten plattmatch, men givetvis berodde det på att motståndet var så pass bra.
Det är då alla små brister i spelet blir så avslöjande. Blir volleyn lite för hög och oskruvad så hugger motståndarna.
Anton Andersson har sin bedårande smash, men på den här nivån är det inte ofta han får slå den. Då märks det att han saknar farliga alternativ.
Bästa matcherna i kvalet gjorde Andreas Beer och Björn Mossberg tillsammans med Husein Mehmedovic och Calle Knutsson.
Även Husse å Kalle åkte dit med tvåm gånger 6-2, men där var det ändå en annan kamp om poängen och matchen.
Efteråt var faktiskt Husse överlycklig.
- Jag har nog aldrig varit så glad efter en förlust. Det var så fruktansvärt roligt. När de kickade ut otroliga smashar stod jag bara och skrattade. Det var underbart att få uppleva.
Det var alltså nivån på motståndet.
- Ja herregud. Tänk att få möta dessa spelare på hemmaplan, i en WPT. Det är som om Barcelona skulle möta Helsingborg på Olympia.
Calle och Husse gjorde dessutom en strålande insats i förkvalet där de körde över ett portugisiskt par med 6-2, 6-1.
Just Calle Knutsson tycker jag är den svensks om känns mest bekväm med detta internationella spel. Hans allroundkunnande och rörlighet gör att han kan mäta sig i väldigt många moment. Det ger också hopp om framtiden. Han är bara 20 år och flyttar redan i helgen till Spanien för att lära sig ännu mer.
Min gissning är att han inom ett år är Sveriges bästa padelspelare utan diskussion och jag tror att han borde vara given i det svenska EM-laget.
Husein Mehmedovic var glad som ett barn - trots förlusten.
Mossberg och Beer borde också vara högaktuella där. Det var det lag som siffermässigt var klart närmast ett avancemang. De förlorade 6-4 i avgörande set mot ett bollsäkert spanskt par och efter matchen satte Mossberg huvudet på spiken
- De ger aldrig bollen där man vill ha den. Mot svenska lag kommer bollen enklare och man får känna sig bra. Här får man slita för precis allt.
Dessutom hamnar dessa spelare aldrig i svackor. Det kommer inte de där sköna breaken när motståndarna slår bort ett par enkla volleys.
I övrigt gjorde jag samma iaktagelse som under VM. Svenska spelarna måste bli ännu bättre i försvar. Att kunna behålla precision i slagen även när man måste snurra snabbt i hörnen.
Det är också kusligt hur snabbt motståndarna upptäcker minsta misstag. Blir svenskarna lite för höga, eller råkar gå ihop så att en lucka uppstår utnyttjas det skoningslöst. Det är imponerande att se iakttagelseförmågan, slagvalen och sedan precisionen när de ska utföras. Det är allt som oftast perfektion.
I kväll spelar vårt sista svenska lag. Andreas Pålsson och Bobby Seger fick ett wild card till huvudturneringen och skriver därmed historia som första svenska lag att spela en WPT ”på riktigt”.
Men motståndet blir absolut brutalt och min enda önskan är att våra svenska stjärnor får ut sitt bästa spel, att det inte låser sig.
Johan Håkansson
