Jag är givetvis väldigt glad för Annas (och Sofias) skull. Anna har slitit hårt för sitt guld under två års tid. Målmedveten träning och hon har fokuserat på att spela rätt istället för resultat. För med rätt spel kommer resultat. Allt jag behövt göra är att påminna om just det.
Anna Svedenhov och Sofia Arvidsson.
För dampadeln i sig och som tävlingsklass är jag dock lite orolig. De gastkramande bataljerna (som är väldigt utvecklande att spela) uteblev och konkurrens driver spets. Det är spänning folk vill ha och ovissa matcher driver intresse. Nivån på spelet i sig är sekundärt. När vi precis började få till konkurrensen i klassen och några par som kunde utmana varandra (fjärdeplatsen på VM kom av bara farten) så ser det nu glesare ut. Kanske är jag lite krass och pessimistisk men jag skriver bara det jag ser. Thellmark och Bjelkedal gjorde ett stort jobb med den grupp damspelare som verkligen ville utveckla sin padel med regelbundna träffar. Det jobbet måste börja om och ta vid. För att ha den största chansen att vinna matcher på EM i november som lag bör nog våra förbundskaptener överväga att splitta på de svenska mästarinnorna. En lagmatch är i bäst av tre matcher. Beslutet är deras givetvis.
Herrklassen då? Jag tror vi såg början på slutet av en era. Eran jag syftar till handlar inte om par, individer eller konstellationer utan om vad som krävs för att vara i toppen generellt. De fyra herrarna som spelade finalen igår är atleter med fysik och mental styrka på elitnivå. De stöttade varandra i toppar och dalar och aldrig förr har det väl varit så laddat med knutna nävar, high fives och vrål på banan som under denna helg. Precis som det ska vara och knappast osportsligt.
Knutna nävar, vrål - och supertränade spelare.
Offensiven och tempot Bonfre/Stjern och Windahl/Vasquez har grundar sig i deras fysik och kliniskt rena bollträff i volley och overhead som de har från sin tennis. Windahl har kommit längst, på imponerande kort tid, i sin konvertering till padeltekniken. Vi såg så kallad ”drop and go” padel. Ner på fötterna och storma fram. Lobba och storma fram. Allt spel lutar sig mot att suga in allt i luften på volley. Det krävs fysik och spelspinne på högnivå för att kunna hålla det i tre dagar. Men framförallt krävs det ett tänk, brutal fysik, teknik och många verktyg för att kunna försvara sig mot det. Det klarade ingen den gångna helgen.
Jag coachade Sonesson och Knutsson mot mästarna i kvarten och de gånger vi klarade stanna kvar i bollen 6-7 gånger över nät så ökade chansen markant att vinna den. För att slå spelare med så aggressiv offensiv finns det liksom ingen magisk formel. Bollen måste över och in och attackerna kommer att komma. De går inte att undvika.
Det man kan göra som försvarare är att se till att smasharna får tas från obekväma läge vilket driver felprocent samt att man har ett försvar som sätter maximal press på smasharen genom att alltid vara framme och vakta på smashen vid nät för att kontra. De ska känna; ”minsta lilla misstag eller felträff och jag är rökt”. Kolla WPT-toppspelarna. Det är exakt detta som sker hela tiden. Det är höjd över nät som räknas, minst fyra meter ska behövas. Smashens hårdhet är sekundär.
Bonfre och Stjern var väl dels lite mätta (iaf såg det ut så) men i finalen blev deras luckor i defensiven för uppenbar. Och med defensiven menar jag arbetet med väggarna som hjälp, placeringen av lobbarna samt ovan nämnda försvar när väl smasharna kom.
Spelet i finalen nådde inga höjder tack vare detta. Stark offensiv mot en inte fullt lika utvecklad defensiv hos båda lagen. Det blev korta dueller. Knappast ett scenario som Windahl och Vasquez klagar på.
Tiden då två halvloja matcher i veckan räcker för att tillhöra eliten ser jag redan som förbi. Jag syftar inte alls på ålder och har ingen specifik spelare i åtanke. Jag bara konstaterar att det är så. Det handlar om hur mycket man tränar, hur man tränar och vad man tränar på samt hur man får ihop det tillsammans med sin partner. Det krävs mängder med slit för att få den trygghet och säkerhet som krävs. Kraven kommer att öka markant och där är väl i logik i det? Vi hamnar ända nere i Div 6 fotbollen för att hitta motsvarande träningsupplägg i fotbollen som har hållit fram tills nu för att tillhöra eliten. Jag generaliserar och överdriver något men det är inte långt från sanningen.
Jag är 100% övertygad om att det gamla gardet med Brodén, Andersson, Pålsson, Seger mfl kommer att slå tillbaka och komma igen. Förluster är nyttiga och i slutändan en gåva om man tar dem på rätt sätt och gör något vettigt med dem. Nu finns det några fler att dansa med och de som varit jagade i ett par år är nu ute på jakt. Samtidigt hoppas jag innerligt att i princip hela tennissveriges elit tänker ”fan kan våra polare så kan vi” och att vi med det får in fler elittenisspelare med rätt attityd till padeln. För med tennisspelare på banan kommer det att sättas ett oerhört krav på defensiven och utan den blir vi inte bättre som nation i internationella sammanhang. Det kommer att utveckla oss att bli bättre på padel. Titta på Bela, Sanyo, Lima och numera även Paquito. För varje trick shot de får slå går det 10 lobbar och 10 minuters hårt slit. Till sist gick det upp även för Paquito och i år har han slagit Bela 5 gånger.
”it’s the guy with the smash that gets the girls but the guy with the lob that wins the matches”
/Nito Brea
Det gamla gardet kommer att slå tillbaka.
Kan knappt vänta tills masterslutspelet i Växjö. Ser inte ut som att Bonfre/Stjern har poäng nog för att komma med bland topp 8 vilket är synd. Men det lär bli ett slag utan dess like. Windahl/Vasquez är ett jagat byte från och med nu.
Det här var mina reflektioner. Man väljer själv vad man tror och lyssnar på och för den delen även vad man väljer att läsa.
Stort tack Halmstad Padelcenter och gänget från Växjö med Mac Grossman i spetsen för ett supertrevligt bemötande och bra arrangemang. Rätt folk på rätt plats och sådant älskar jag. Precis som padel.
Andréas Johansson
