Jag är den första att förespråka träning. Är helt övertygad om att den rätta vägen att gå för att utvecklas är att anlita en tränare men det här med att utvecklas är knepigt.
Jag tog en lektion för ”Biffen” (Stefan Thunell) för en vecka sedan och den var förenad med en enorm ”aha” upplevelse. Det var som att poletten plötsligt trillade ner och det många andra försökt förklara för mig nu blev en självklarhet. Jag förstod vad det var jag inte förstått någonsin på de här tre åren jag spelat.
Att ”Biffen” är en duktig tränare har jag framhävt förr, men jag har också varit noga med att berätta att han är sjukt ärlig. Han har aldrig dragit sig för att säga sanningen. Berättat för mig att jag saknat all form av teknik och att jag får acceptera de verktyg jag har. Kan inte förvänta mig att åstadkomma underverk med det ”material” jag ligger inne med. Men jag kan absolut bli bättre. Detta har varit en sanning vi båda varit medvetna om och vi har kämpat vidare så gott det går.
Små steg i taget…
Men som sagt: i förra veckan hände det något. Jag kände hur jag rent fysiskt tog ett kliv upp på den där så kallade utvecklingsplatån och shit som jag älgade på! Att jag själv känner det är en sak men när ”Biffen” ropar ”Wow, helt rätt, shit jag får gåshud, vad är det som händer?” förstår jag att det på riktigt händer något.
Här kunde denna story tagit slut och alla varit glada och lyckliga. Men nej, efter solsken kommer regn.
Första matchen efter träningen gick bra men sen blev det kortslutning i min hjärna. Jag tappade allt jag lärt mig och försökte då hitta tillbaka till det gamla men inte heller det gick. Jag var helt blockerad och vågade plötsligt inte slå till bollen alls. Stod på plan och tänkte ”bara de inte spelar bollen på mig”. Ju mer jag tänkte på att göra rätt desto större blev felen och vägen mot att våga spela igen blev bara längre och längre….
Satt i bilen hem efter en match och var gråtfärdig. Kände att allt, precis allt jag lärt mig fram till nu var borta. Padel var inte längre skoj och om jag inte ens klarar av att returnera en vanlig lös slagen serve hur ska jag då klara av att stå emot defensivt om jag blir pressad? Nej låt mig slippa spela. Plocka mig av plan fortare än kvickt. Det här är bara en lång pina och jag vill verkligen inte spela. Jag kan acceptera att jag har en dålig dag och att jag missar mycket men när jag står på plan och på fullt allvar blir rädd för bollen när den närmar sig mig för att jag inte vet vad jag ska göra med den är det inget skoj.
Mitt liv består till stor del av padel. Jag jobbar med padel, andas padel och lever padel…Vad ska det bli med mig nu? Vad ska jag göra när det inte fungerar att spela? Frågorna fyllde min hjärna och jag blev allt annat än trevlig mot min omgivning. Kände mig värdelös och frustrerad. Varför fungerar det för alla andra men inte för mig? Vad är det för fel på mig?
Jag är inte en person som ger mig, absolut inte. Jag behöver bara få bryta ihop, slicka mina sår och sen är jag redo att komma tillbaka igen. Vilket nu är fallet. Jag knöt näven, bestämde mig för att detta är bara en del i min utveckling och nu jäklar ska jag utvecklas. Tvingade folk i min omgivning att träna bollkorg med mig bara för att jag skulle få tillbaka känslan. Spelade match utan självförtroende men berättade för min partner hur det låg till och accepterade att det gick åt helvete.
Bestämde mig för att möta min rädsla för att få boll, klev på i matchen, ropade att jag ville ha bollen. Tänkte att det får bära eller brista. Jag ska lära mig det här igen!!! Efter ett par dagars harvande i det deppiga träsket kom så belöningen. Den där poletten som trillade ner på träningen har nu inte bara trillat ner utan också hittat sin plats i min hjärna och nu känns det bra igen. Nu vågar jag tro på vad jag gör, lita på att jag kan och framförallt förstår jag att det är såhär det är att lära sig nytt. Man bryts ner för att sen byggas upp på nytt och då med nya kunskaper och dagens match som precis spelats är ett kvitto på just detta. Idag var all rädsla borta och jag kom på mig själv med att jag inte bara ville ha boll utan när jag fick det slog jag igenom slagen på det ”nya/rätta” sätt jag lärt mig och det kändes bra. Jag behövde inte fundera, jag bara gjorde.
Hur är det för er? Kan ni ta in allt nytt och sen bara köra vidare eller har ni också upplevt att det blivit kaos?
// Anna
