Dagens blogginlägg blir en smula speciellt, inte minst för att ämnet vi berör ligger oss alla varmt om hjärtat men också av den anledning att det inte är mina ord ni kommer att läsa nedan.
Det finns en lång lista med skäl till varför personen i fråga kompletterar mig så väl men listan med olikheter som driver mig vansinnig är stundvis lika lång. Som det faktum att han älskar att ringa mig när han vet att jag får stressutslag bara av tanken att behöva svara i telefon. Eller hans övertro på mina matlagningskunskaper fastän jag inte lagat mat sedan 2007 - och då under hot av min hemkunskapslärare.
Men, i slutändan finns det få människor jag har större tilltro till och som jag vet arbetar dag och natt för att hjälpa och inspirera oss padelfantaster till att bli såväl bättre spelare som medmänniskor. Jag har därför valt att låta min vän, coach och affärskompanjon berätta om något av det finaste med padel. Padel-Sverige, jag ger er.....*dramatisk paus*....
Robert von Scheele!
Min relation till Julia började genom hejrop på Svenska Padel Touren, för att sedan bli hennes tränare då hon anslöt sig till Halmstad Padel Club till att sedan få ett diffust sms om att hon ville flytta till västkusten och arbeta med padel. Inte visste jag då att min hemlagade laxpasta skulle utgöra grunden till hennes dagliga näringsupptag idag.
När Julia kontaktade mig gick mina tankar till mitt första intryck av Julia, som en väldressad sporttjej, vilket gav mig en idé om att öppna en padelbutik för de som inte bara ville vara bäst på banan - utan även snyggast.
Ett av de mer ärofyllda uppdrag vi fått via vårt företag var att leda ett camp för juniorer och det är av den anledningen jag känner ett ansvar att förmedla den glädje både jag och Julia känner efter just denna helg. En helg i sann friends through padels anda.
Efter att ha hållt på med padel i tio års tid kan jag konstatera att inget har väckt ett starkare intresse eller gett fler vänner än genom just denna sport. Jag blir därför glad då jag genom denna helg ser en positiv tillväxt av just det jag finner allra viktigast - nämligen vänskapen inom padeln.
Min passion inom padeln har alltid varit att skapa trevliga evenemang och att få utbilda och visa människor denna fantastiska sport som vi alla lärt att uppskatta.
Samma helg som juniorcampet fick jag frågan att vikariera för Dani Dios som coach för Sofia Arvidsson och Barre Soleymani inför deras debut i Eurofinans invitational. För mig var svaret självklart, inte minst för att de är duktiga spelare men också då de båda har kommit att bli mina nära vänner. Likaså var svaret självklart när min gode vän John Larsson, som tycker jag jobbar "för mycket" med padel, frågade mig om att coacha honom och Arturo Coello på samma tävling. Dock var jag tvungen att tacka nej till lördagens matcher då det krockade med det juniorcamp jag nämner ovan.
Inför mitt möte med Arturo Coello, World Padel Tours hetaste spelare, visste varken jag eller John Larsson vad vi hade att förvänta. Det visade sig att han skulle göra ett stort intryck på mig genom sitt sätt att visa sympati för sin lagkompis. Trots obefintlig engelska och egentligen bara Johns knackiga skolspanska att utgå ifrån lyckades vi föra en dialog om både taktik och känslorna på banan. Det som överaskade både mig och John var hans enorma ödmjukhet och hans sätt att stötta John - som fick utstå enormt mycket boll under matcherna. I med och motgång peppade han parallellt med att han själv spelade ett spel som var på en annan planet. Gång på gång pushade han John till att släppa missar och fortsätta med det fina spelet som de hade tillsammans under långa sunder. När det sedan gick trögt för dem i andra matchen tog han själv på sig stor del av skulden då han inte ville belasta John som redan hade ett stort ansvar då 80-90% av alla bollar pressades hårt mot hans hörn. Coello tog även på sig skulden för att resultatet inte blev en seger i andra matchen. Det faktum att han gör sitt största karriärskliv någonsin på världstouren och samtidigt är så pass ödmjuk genom sitt sätt att tydliggöra att man förlorar och vinner som ett lag var något jag tog med mig när jag lämnade Helsingborg arena.
Det var med blandade känslor jag sedan morgonen efter mötte upp min kompanjon Julia Gustafsson vid Söndrumshallen, lite frusterad att inte få delta ytterligare en dag tillsammans med hela kopplet av stjärnspelare. Glädje och förväntan sköljdes sedan över mig i samma stund som vi kom fram till banan för att hälsa på alla juniorer och föräldrar. Alla mina känslor kring Helsingborg försvann. Vårt enda fokus nu var att uppfylla alla dessa åtta ungdomars förväntan på vårt camp.
Juniorerna var i åldrarna 10-15 år och kom från fyra olika städer, där man anses vara den absoluta eliten - trots sin unga ålder. Detta leder till att de flesta aldrig får spela med jämngamla utan enbart med vuxna. Vår tanke var att blanda gruppen, splittra så många satta par som det redan fanns, för att på så vis skapa nya konstellationer och testa deras förmåga till samarbete. Det visade sig snabbt att samtliga hade gått väldigt bra ungdomsakademier som verkat ha fokuserat mycket på kamratskap och på laganda.
Redan under uppvärmningen, som vi startade med lite minipadel, stack några ungdomar ut genom att berömma och ge cred till både med och motspelare - Vilket sedan snabbt smittade av sig till övriga i gruppen och satte prägel på hela träningspasset. Detta är ungdomar med en teknik bättre än 96 % av samtliga elever jag haft under sex år som tränare men det som imponerade mig mest var deras kamratliga beteende såväl på som utanför banan.
En spelare som stack ut och satte ton var Svante från Linköpings Padelakademi. Det är en god vän jag lärt känna via padel som driver akademin, Tommy Nyqvist. Jag vet därför att den mer leds med starka värdegrunder för hur man ska bete sig än kanske hur man blir bäst i världen - vilket är mer min typ av pedagogik när det kommer till barn och ungdomar.
Efter campet fick jag sedan äran att spela match tillsammans med Örebros och Jönköpings stoltheter; William, Filip och Alfonso. Låt säga att jag var glad att de hade tränat i tre timmar innan för efter färdig match var det jag som var tröttast på banan.
Den varma känslan både jag och Julia lämnade med efter campet har suttit kvar i flera dagar och det är med glädje jag tänker tillbaka på helgen och alla dessa ungdomar som börjar lära känna nya vänner och älska sporten lika mycket som vi gör. Att redan nu visa på så stora hjärtan är något jag hoppas blir beständigt i padeln även när sporten förändras som genom Riksförbund och eventuell Olympisk status i framtiden. För att för mig står padel alltid främst för just friends through padel.
Stort tack till er som var med och bidrog till detta camp. En stor eloge till samtliga deltagare:
Svante Farnebo (Linköping)
Simon Sköld (Linköping)
Alfons Lopez (Jönköping)
William Waldenlöf (Örebro)
Filip Dahlqvist (Örebro)
Oscar Andersson (Halmstad)
Walter Rengensjö (Halmstad)
Juni Sjöland (Halmstad)
