Några dagar har gått efter en mental jobbig helg, eller ja – det var en jobbig vecka också. Jag brukar alltid vänta lite med att reflektera noggrant över en vinst eller förlust.
Den här helgen var ju tillfället då vi äntligen tog chanserna vi fick som vi tidigare inte har tagit. Chanserna som vi i tidigare finaler både slarvat bort men också låtit ske.
Men mycket var oklart innan den här helgen, kanske därför det blev som det blev.
Innan SPTn drog jag på mig en väldigt konstig skada. Eller ja, om man nu kan kalla det för skada. Jag hade fått en smäll på min högra fotknöl. Det låter inte så farligt. Men jag fortsatte att träna och börja känna av den mer och mer. Till den punkten att jag fick stickningar i foten som gjorde att jag kände av det i varje steg. Jag hade påfrestat nerven med påtryckningar för länge. Det blev att vila i nästan en vecka och jag trodde faktiskt att SPTn var i fara.
Men jag hann komma igång och ”paniktränade” fyra dagar innan vår för första match på lördagen. Dumt nog ville jag ta igen all den förlorade träningen. Intensiteten blev ju riktigt bra och passen tuffa. Därför kom en trötthet in vilket jag inte känner av allt för ofta när det var såhär få pass (åtta-nio stycken).
Så var uppladdningen, men alldeles oavsett kändes spelet bra och känslan var riktigt fin när vi åkte till Nybro.
Lördagen genomfördes med bra fokus och stabilt spel. När söndagen kom kände jag återigen tröttheten och nervositeten av att jag inte skulle få ut max av mitt spel. Men som Roger Federer alltid har sagt ” det handlar inte om att spela bra, bara om att spela bättre än sina motståndare”.
Efter första matchen mot Jonas Björkman och Anton Antonsson lämnade jag banan med en sådär känsla. Det blev en tuff match som vi behövde slita för. Vi kunde ha rört oss bättre och gjort det svårare för dem på viktiga poäng och i ledningar.
Finalen kom och vi fick ytterligare en chans att försöka slå Simon och Caye. Vi hade varit nära rätt många gånger tidigare. Vi fick cirka två timmar på oss efter vår morgonmatch. Från min tennistid är det fullt tillräckligt för min del. Men en sak padeln måste lära sig är att ha ett tydligt regelverk som säger vad man är berättigad till. Hur mycket tid får man vila? Har du spelat över ett visst antal game har du rätt till 1,5 tim vila - annars 1 tim. Lite sådär är det i tennisen. Jag tycker att spelarna bara ska ha något att gå efter direkt, istället för att börja bestämma själva.
Finalen började med lite stolpe ut vid golden point-bollar och vi blev frustrerade att vi inte lät dem svettas för första set. Andra set började lite likadant men när väl adrenalinet och momentum började gå till vår fördel höjede vi oss. Vi tog chanser och spelade tufft med mindre misstag. På något sätt fick jag känslan av att ”om vi känner oss så här trötta, hur ska då inte våra motståndare känna sig?”. Där och då i början av tredje set kände jag stor skillnad i spelet. Vi höjde oss och Simon/Caye sänkte sig lite. Det blev också skillnaden.
Vi kanske inte gjorde vår bästa match men vi spelade och gjorde allt tillräckligt mycket bättre än motståndarna, vilket är precis vad det handlar om i slutändan.
Nu siktar vi mot Spanien. Men innan vi drar ditt ska vi försöka ta ner Chingotto/Tello på lördag. Tuff utmaning men roligt att få möta ett av världens bästa par. In och kämpa utan förväntningar.
Nu kör vi!
DW
