För första gången i mitt liv har jag blivit seedad till en tävling. Smaka på den, seedad....Det är de duktiga spelarna som blir seedade. De som tränar livet ur sig, satsar helhjärtat och som är grymt bra. De blir seedade. Jag må träna som ett proffs och slita som ett djur men bäst kommer jag aldrig att bli!
Men är det något jag är bra på så är det att skapa någonting av ingenting och nu har jag det dessutom i tryck. Där står att jag och min partner är seedade😜
Hela tanken med att bli seedad är att man ska få en “enklare” väg fram i tävlingen. Men det behöver inte nödvändigtvis betyda att motståndarna är sämre. Hur väl man än fått manegen krattad och lottningen serverad på silverfat måste man själv göra jobbet. Ett jobb jag och min partner inte lyckades med alls i den här tävlingen.
Första matchen var över på 40 min. Motståndarna var bra, men inte så bra att vi ska bli nollade i första set. Men ibland finns det förklaringar som man kanske inte vill basunera ut under pågående match. Men vi brottades med ett privat problem på hemmaplan. Ett problem som gjorde att vi mentalt inte klarade av att fokusera. Jag hör mig själv försöka peppa min partner med ord som att “kom igen, vi tar nästa boll” men känner själv hur banalt och löjligt det låter. Vad spelar nästa boll egentligen för roll när någons liv satts i ordentlig gungning och vardagen inte längre är sig lik? När man står inför enorma förändringar och med en framtid som är oviss hjälper inga peppande fraser i världen.
CTRL ALT DELETE…Ny match i platen och här lyckades vi samla ihop oss och få med oss en vinst. Tur var väl det, för vi var rätt stukade som spelare efter första katastrofmatchen. Absolut ingen bra insats. Men det är svårt att ta spelet på blodigt allvar och finna energi i spelet när det finns andra saker runt om, utanför banan i det privata livet som inte är som det ska.
Padel är trots allt bara en sport, en lek och något som ska vara ”for fun”. Ingen padelmatch i världen handlar om liv eller död. Ibland får man bara acceptera att det där “for fun” inte infinner sig och att allt mest bara är skit. Antingen kliver man in på banan och lyckas släppa allt och fokusera på ”här och nu” eller så blir det pankaka av allt.
Även om vi fick med oss en vinst i andra matchen gav det oss inte någon extra styrka eller kraft. Vi spelade vidare i platen men där tog det stopp. Vi var inte där. Stundtals glimrade vi till men det var verkligen med betoning på stundtals. Med facit i hand kanske vi aldrig skulle spelat vidare. Att inse sina begränsningar är också en styrka och kanske skulle vi kastat in handduken och gett oss långt innan vi ens klev på banan.
Man vinner som ett lag och man förlorar som ett lag...Idag skulle jag vilja påstå att vi överlevde som ett lag.
Marken må gunga, verkligheten tuff och kanterna stötta men vi var i alla fall seedade. Nästa gång det händer (om det händer) ska vi gör oss förtjänta av det också. Men fram till dess kryper jag hem till hallen, påminner mig själv om att vi trots allt bara är människor och vi pratar padel, en lek, ett spel och i det stora hela (verkliga livet) faktiskt inte speciellt viktigt egentligen.
//Anna
