Inspirerad av Padel Mundos senaste snack om att spela med sin partner har jag nu vänt ut och in på vad jag känner...
"Tager du denna Jan Mårten Backgården att älska i nöd och lust?"
"Ja!"
När dessa löften gavs visste jag inte att det skulle komma in en tredje part (padel) i vår relation. Hade jag vetat är jag inte helt säker på att det där JA:et skulle svarats med lika klar och säker stämma.
Hade jag bara så lite som anat vad padel skulle innebära för vårt äktenskap är jag ganska säker på att jag lagt in en önskan om ett tillägg i våra löften där jag klart och tydligt lagt till en punkt som skulle lyda:
Allt jag lovar och säger tappar sitt värde så fort vi kliver in på banan. Att jag hatar dig så det nästan fysiskt gör ont i mig och att jag på riktigt är redo att be dig dra åt helvete är inget som du ska ta på allvar. Allt och då menar jag allt jag säger (och tänker för den delen) när vi spelar preskriberas så fort matchen är över. Även om inte jag kan släppa vill jag att du skakar av dig det och går vidare. Att jag ältar dina fel och brister och att jag sågar dig längs med fotknölarna ska bara få gå obemärkt förbi. Det är inget som ska påverka vår relation. Det är bara padel och har inget med oss som personer att göra.
Jag vill också lägga till att du är inte så pedagogisk som du tror. Att du under pågående match får för dig att instruera och lära mig något nytt landar aldrig rätt hos mig. Det må va att du har en god tanke och att du bara vill hjälpa men där och då uppfattar jag det som allt annat än något snällt. Det jag tar in är bara en himla massa ord om allt som jag gör fel. Det kan va att du berömde mig också, absolut, men det hör jag inte. Jag känner dig så bra att även om du säger ”bra jobbat Anna, så kan jag läsa av ditt kroppsspråk och det säger många gånger något helt annat...
Jag vet att du bara vill hjälpa men när du kliver in på min halva av planen och tar bollen för att du tror att jag inte kan är det fullt möjligt att du har rätt. Men det vet inte jag förrän jag själv försökt. I den bästa av alla världar vill jag få en chans att prova själv och när jag sen missar bollen är du välkommen in och backa upp bakom mig. Det ska du förstå, speciellt om det nu är som du säger, att den bollen läser du tidigt. Då bör du ju se att den kommer till mig, ge mig chansen och sen kan du kliva in. När jag med egna ögon kan se att jag missar vill jag att du tar över, men inte innan.
Vi vet båda två att jag kan padel teoretiskt väldigt mycket mer och bättre än vad du kan. Att det sen spelar mindre roll på plan är jag ännu inte redo att ta in. Låt mig få leva i min bubbla att jag kan mer (teoretiskt) padel än dig.
När vi spelar mixed är det oftast jag som får flest bollar. Många gånger ligger fördelningen 60-40% ibland kan den krypa upp till 70-30 och tro mig, vi har räknat så jag vet att det stämmer. Med den fördelningen är det helt naturligt att jag står för flest missar på vår sida om nätet. Det får man inte glömma bort. Jag är på banan sämre än min partner, får flest bollar men ska ändå spela bäst. Det är en ekvation som inte går ihop och det kanske är därför jag blir frustrerad. Jag blir arg för att jag inte räcker till och då underlättar det inte direkt att spela med sin man.
I det privata livet utanför banan värdesätter jag din ärlighet. Att du saknar filter och aldrig försöker bädda in någon sanning i snälla ord eller påhittade meningar är en styrka. Det uppskattar jag men varför försvinner den känslan så fort vi kliver in på banan? Jag vet inte men det jag däremot vet är att jag skulle uppskatta om du stundtals ljög, kontrollerade ditt kroppsspråk och log även de stunder du egentligen vill spotta och svära. För du kommer väl ihåg vad prästen sa, älska i nöd och lust....
//Anna
