I de kretsar där jag harvar runt med min padel står jag mig rätt bra. Mina med- och motspelare har förändrats i samma takt som jag utvecklats. Inget konstig alls. Det är väl så det är överlag för alla. Man startar med ett gäng och sen söker man sig vidare efter hand som man lär sig mer. En del av de man startade med har man följe med vidare, andra inte. Men oavsett försöker man hitta sin roll och plats på den platå och i de sammanhang man befinner sig i.
Jag har känt mig ganska nöjd med den roll jag fått och plats jag befunnit mig på. Men så bestämmer jag mig för att starta det nya året med en ordentlig träning tillsammans med Biffen och allt rämnar. Jag, som tidigare tyckt att jag kan stå upp bra mot tufft motstånd, har tålamod och som många gånger kan få in avgörande slag på ren listighet istället för kraft och teknik vill bara dra täcket över huvudet och somna om.
Jag har klarat mig helt okej på de kunskaper jag skaffat mig så här långt. Men när Biffen ärligt efter avslutat pass säger ”detta är det närmaste padel du någonsin varit” känns det tröstlöst. Just i den stunden var det som att mitt projekt ”lära mig spela padel” sakta sjönk...
I två års tid har jag lyckats hålla det flytandes och många gånger också fått känna känslan av att få segla i medvind. Men vad är det värt nu? När jag svart på vitt får en bekräftelse på att padel, det har jag då inte spelat. Här lindas det inte in något i vackert silkespapper eller fluffigt tyg. Inte ens ett försök att tala till mig med en underton om att ”det löser sig, ge det mer träning bara” Nej den där obehagligt ärliga Biffen säger ”Du kommer aldrig lära dig att spela tekniskt rätt. Sånt föds man med, man har det i kroppen. Vi får göra det bästa av det du har och jobba med de detaljer som vi kan förändra”
Stefan "Biffen" Thunell - ärlig och tålmodig.
Nu är inte detta på något sätt skrivet med en negativ ton till Biffen. Tvärtom, jag älskar hans ärlighet och jag imponeras av hans tålamod. Istället för att säga ”Anna, kan du inte bara spela två gånger i veckan och vara nöjd med att du kan hålla bollen i spel” säger han att jag kan lära mig att jobba med de verktyg jag har. Vore jag honom skulle jag kasta hela den där verktygslådan på tippen och rekommenderat mig att byta sport. Men nej, han står kvar där vid min sida och repeterar exakt samma sak som han sagt 100 gånger innan. Han kostar dessutom på sig kommentaren ”ska du ta ett kliv till nu måste du tänka på tekniken” Den där tekniken som han vet att jag aldrig kommer att få till men jag ska sträva efter att få så bra som just jag mäktar med.
Mycket av träningen filmades och det är inget jag rekommenderar ifall du vill behålla lite av din värdighet på banan. Det som i huvudet många gånger känts bra visar sig nu på film mer påminna om en tennsoldat. Jag tror på riktigt i huvudet att jag är avslappnad och ni vet, lite sådär skönt följsam men nej så är det inte alls. Hur kan jag själv känna en sak men sen på film istället uppträda som om jag stelopererat hela överkroppen? Benen orkar jag inte ens prata om.....
Funderar en hel del på den här träningen och har nu kommit fram till att den på väldigt många sätt beskriver exakt vad padel är. Det är ju det här som gör sporten så tillgänglig för alla. Du kan komma igång och komma vidare snabbt och du kan fortsätta utöva sporten trots att du saknar känslan för boll och teknik. Nej, jag kommer aldrig att bli proffs men jag kan bli bättre. En insikt som jag absolut tar med mig in i det nya året. Dessutom en ordentligt tändvätska för att våga tro på att det här trots allt kan bli bra. Jag ser fram emot att få bjuda in alla som inte är lika övertygade, be dem kliva ombord på mitt skepp och då jäklar ska jag visa att man kan segla bra utan både teknik och känsla!
Kan va att jag utrustat det där skeppet med en motor men det behöver jag ju inte berätta...
Fake it until you make it!
// Anna
