När jag i min ungdom tränade friidrott jobbade vi mycket med att visualisera de resultat jag ville uppnå. Tankarna om att prestera och vara på topp började gro hos mig långt innan det var dags. Inför varje säsong la vi upp en tydlig plan med mål och sen höll jag mig till den planen. Inför varje träning visste jag alltid varför jag gjorde vad och tränaren fanns där för att lära mig hur jag skulle göra det. Tanken om att stå överst på prispallen var inte alltid mitt primära mål utan mitt fokus låg alltid på att överträffa mig själv. Bli lite bättre på allt inför varje tävling och ledde det sen till pallplats var det självklart en härlig bonus!
Jag har alltid varit envis och det har gett bra utdelning i vad jag än tagit mig för. Förmågan att aldrig ge sig ser jag som en positiv egenskap och det är jag stolt över att jag bemästrar. Men det har hänt något med mig sedan jag inledde min ”padelkarriär”.
I början var allt spel viktigt. Jag la ner enorma timmar på såväl plan som bredvid för att utvecklas. Slet, kämpade och krigade för att ständigt utvecklas. Fanns inte på världskartan att jag skulle göra något annat än att ta detta seriöst och hela tiden ha fullt fokus på varje slag, steg, boll och match. Jag var som en galopphäst inför start. Trippade på bakbenen, tuggade fragda och kände hur adrenalinet pumpade inför varje minut på plan. Jag var så redo att ta till mig all ny kunskap. Plockade fram mitt gamla friidrottstänk och såg framför mig hur jag genomförde en hel match utan att slå ut i galler eller glas. Tog tanken vidare och kunde se hur jag slog avgörande slag, växte på banan och tillsammans med min partner vann match efter match. Ville hela tiden överträffa mig själv och i tanken blev jag lite bättre för varje dag som gick. Men vad hände sen?
Jo, jag fick utdelning, mina tankar och drömmar blev sanna och plötsligt stod vi där, jag och min partner och vann matcher. I samma stund som jag förstod att jag nått fram till de mål jag haft från början var det som att all energi rann ur mig. Istället för att skruva upp tempot, lägga i en högre växel och köra på ser jag mig själv sakta in, växla ner och fullständigt tappa fokus. Finns inte en match som vi spelar bara ”for fun” som jag kan steppa upp och behålla fokus rakt igenom. Jag hamnar i ett vakuum där jag inte kan plocka fram det där lilla extra. Slår ut, slår i nät och slår bort oss fullständigt. Fruktansvärt onödigt, jag vet. Men jag kan inte tända till och definitivt inte leverera. Kan låta nonchalant men det är verkligen inte skrivet med den innebörden.
Tvärtom, det är med all beundran till de som kan styra sitt spel oavsett grad av allvar. Var hittar ni den gnistan? Spelar ingen roll ifall vi möter par som är bättre eller sämre än oss. De motståndare som på förhand är bättre borde jag egentligen se som en utmaning och tillfälle att lära mig nytt och mer. Men det går inte. Vet inte hur många matcher vi spelat ”for fun” där vi på pappret är bättre men trots allt förlorar. Men trots denna usla inställning och spel är det sen inga problem att ta sig an exakt samma motståndare, i en seriematch eller tävling. Så fort tävlingsmomentet kommer in och jag på förhand kan visualisera och tänka mig till en bra insats kan jag leverera. Då är det plötsligt inget snack och jag tänder på alla cylindrar och är på hugget. Redo att göra mitt bästa, gärna överprestera och går det inte vägen blir jag besviken. I en ”for fun” match kan jag förlora hur många gånger som helst utan att det rör mig i ryggen men är det på ”riktigt” då kan det reta mig i flera dagar.
Jag tycker det här beteendet är märkligt och jag är fullt medveten om att allt sitter i huvudet. Jag tror på tankens kraft och jag är övertygad om att allt handlar om vilja. Men varför finns inte den viljan hos mig när matcherna bara är träning?
Kanske handlar det om att jag inte har en tränare som i friidrotten. Någon som hela tiden berättar för mig varför jag ska göra vad och framförallt hur jag ska göra det. I de här matcherna är jag min egna tränare och den rollen är jag inte speciellt bra på att ta.
Man brukar höra om folk som fullständigt klappar ihop när det blir tävling. Blir nervösa, får hjärnspöken och underpresterar. Men varför hör man inte om detta i det omvända läget? Är jag ensam om att tappa fokus och känna att det spelar ingen roll när det bara är på skoj?
//Anna
Fotnot för info: När jag skriver att jag kan leverera och att vi vinner matcher är det på C nivå och med likasinnade.
