Trött, mör och matt. Djungeln tar hårt. Jag fick fyra matcher från coachstolen (en med Windahl/Knutsson och tre med Bergeron/Vasquez) och jag är i det närmsta helt okontaktbar när jag sitter där. Tänker så att det knakar, känner av, letar och noterar. Saker/Situationer som kan vara bra att kolla på för utvecklingen långsiktigt och konkreta saker att förmedla i nästa sidbyte. Allt ner i blocket tillsammans med viktiga lägen i matchen. Tar vi inte det med oss och lär av när det blir fel är allt slit, jobb och tid förgäves. Resultatmässig framgång kommer av att göra rätt saker. Inte tvärtom.
Jag vill ha det sagt en gång för alla; Varje vinst som tas i World Padel Tours kval skall ses som en stor framgång för inte bara spelarna men också för svensk padel. Konkurrensen är stenhård. Allt måste vara på topp och stämma. Vi har inte nivån så att vi kommer undan med en 70%-ig insats i detta sammanhang. Ett stort steg är taget jämfört med något år sedan - vi är på riktigt med och tävlar. Det är inga studiebesök längre. Vi är där, tävlar, stökar och får med oss matcher.
Mais que agua – officiell klubb för WPT Vigo
I Alicante var det Windahl/Knutsson som bevisade det och denna gång Simon Vasquez tillsammans med sin franske partner Johan Bergeron. I första matchen fick vilt smashande Barroso/Gil ta sina smashar från stressade lägen och visade inga tecken på att vilja ändra matchbild trots att den inte var till deras fördel och i spelet vid nät var Vasquez/Bergeron prickfria. Senare på kvällen spikades planen om möjligt än mer mot de rutinerade sevillanerna Diaz/Burgos. 6-0, 6-2 ska inte ses på något annat sätt än att Vasquez/Bergeron var där till 101% och spelade antagligen en av sina bästa matcher i karriären. Diaz/Burgos visade upp hur man sliter och försöker tills sista bollen är slagen. Inte en boll gav de bort gratis.
I pre previa-finalen väntade en på förhand väldigt tuff match genom Marc Quilez/Cristian Guitérrez (Sanyos kusin). Bedömningen var att Cristian gjorde mindre skada och att spelet skulle riktas mot honom men det visade sig att han var i princip ospelbar bak i banan då han var enormt bra på att dölja vad som skulle ske och banan kändes stor för Simon i crossen. Planen fick ändras och sakta kom Johan och Simon in i matchen. I boken har jag noterat tre break-bollar i skiljesetet och det hade varit en smått sensationell skalp om det gått hela vägen. Felbeslut tas och det är en del av spelet. Något som är otroligt viktigt är att de inte kommer i rad men så var tyvärr fallet vid 3-4 och breaket kom lite väl enkelt till 3-5 och därefter stängdes matchen tryggt och säkert av Quilez/Gutiérrez.
Johan Bergeron och Simon Vasquez spelade i två matcher en helt perfekt padel.
Uttåg direkt för Douglas Rutgersson med partnern Alberto Molina Dominquez mot Federico Mourino/Carlos Marti Vano i en match som var väldigt underhållande att kolla på men lite större huvudvärk för en coach. En ”break och smash fiesta” av sällan skådat slag men uppförsbacke resultatmässigt i stort sett hela matchen för Strandbadens stolthet ”Dogge”. Debuten gjord i djungeln och nu är det spännande att se vad som händer framåt.
Stopp i första rundan även för firma Windahl/Knutsson. Det var en tuff match på förhand och vi gick in som underdogs. Hittade aldrig riktigt något spel att bygga ifrån utan det var bara riv och slit som gjorde att det var obrutet fram till 5-6 och egen serve för att få till ett tie-break. I det läget gjorde motståndarna inga fel och efter en sur forehandvolley som fastnade i nätkanten var 5-7 ett faktum. Därefter höll Mouliaa/Goenaga nivån och gav inga öppningar. De var explosiva och aggressiva i rätt läge och var samtidigt trygga med att hålla bollen i spel. Det blev ”punka” och andra set rann iväg lite väl enkelt. Mouliaa/Goenaga seglade sen igenom hela pre-previan utan några problem.
Insatsen bakom är stor. Till och med väldigt stor om vi kollar separat på denna resan och tävlingen. Vigo är inte helt lätt att ta sig till (sex timmars bilfärd eller fem timmar tåg från Madrid) plus då flyg från Sverige med tester och planering som pandemin för med sig. Inga möjligheter till tävling veckan innan eller efter så mycket resa och kostnader för lite tävling. Men det är så viktigt med långsiktighet, kontinuitet, hänga i och försöka igen.
Jag som tränare/coach har några enkla verktyg jag använder och ett är att se matcherna som tre delar: Före, Under, Efter.
Hur ser våra förberedelser ut? Hur ger vi oss själva bästa möjliga förutsättningar för en lyckad insats så nära vårt max som möjligt?
Hur agerar vi under match om x eller y händer? Hur börjar vi matchen?
Hur utvärderar vi matchen? Vad gjorde vi bra och vad kunde vi gjort annorlunda? Utifrån det vad gör vi fram till nästa test (tävling)?
Vi har gått igenom alla frågorna. Inga undanflykter om turbollar eller förhållande. Några saker var bra och vi har ringat in vad den individuella spelaren kunde gjort annorlunda samt paret. Även vad jag kunde gjort annorlunda från bänken. Det får inte vara känsligt och jobbigt att prata och ge feedback, det är viktigt allra mest när det gått imot. Lär vi oss bara maximalt av varje tillfälle så går vi framåt och delmål efter delmål nås. Så småningom.
Fler tuffa lag kommer att stå i vägen. Uttåg i första rundan i förkvalet/pre-previan kommer att ske igen. Det är inte som jag är pessimist eller inte tror på våra svenskar, tvärtom. Men jag vet tillräckligt mycket om konkurrensen och vad som krävs för att konstatera att det kommer att ta tid och kräva hårt jobb i träningens alla dimensioner. Och tålamod, massor av tålamod. Och där är ju en logik i det. Vi kan inte ta igen det konkurrensen jobbat fram över 30 år på 3 år. Vi behöver mer tid än så.
Att älska det här och ha riktigt kul på resan mot målet är ett måste. Enda sättet att ta mark jämfört med konkurrensen är att jobba hårdare, framför allt smartare och bättre men samtidigt inte låta allvaret ta över och tynga ner. Tänka kvalitet och inte kvantitet. Inte känna någon stress i jakten på resultat. Se sanningen i vitögat och jobba på rätt saker. Se framstegen. Vi kan utgå ifrån att motståndet har alla slag och fysiken på plats. Det som återstår är förmågan att utföra konceptet/spelplanen på banan och hantera det mentala. Och det är inte så bara utan snarare helt avgörande i en värld där alla kan det mesta och tar varje chans de kan för att komma innanför pannbenet på båda schyssta och ibland mindre schyssta sätt. Det gäller att älska utmaningen. Utmaningen som stavas djungeln.
Andréas Johansson
