Jag tittar ner på innergården och intill barnpoolen ser jag två burar som påminner om mindre tennisbanor. Det är i början av år 2005.
Vi har precis flyttat till vårt nya hem på C/ Selva de Mar 16 vid Diagonal Mar i Barcelona. Kvarteret heter Illa del Bosc och i de två burarna ska de boende som delar på samma innergård roa sig.
Jag blir nyfiken. Vad är det för något? Vad gör man där?
Mysteriet klarnar när tränare Xavi dyker upp varje lördag. Han är där för att lära oss att slå en bandeja. Vår son Max har fyllt 3 år och går på katalansk förskola. Jag är ännu inte gravid med Ted.
Mina vänner från Sverige kommer ner till och hälsar på. De är förstås besvikna att det inte är tennisbanor utan något lokalt påhitt. Inte särskilt imponerande. Stranden däremot, att beställa Chipirones & una Clarita. Det funkar förstås.
En helg bjuder grannarna in till turnering. Mixed. Hela kvarteret samlas. Jag och min man Henrik slår grannarna Joaquim & Ana i semi samt Ramon & Montse i finalen. Vi får en pokal. De båda invandrade svenskarna vinner över de infödda katalanerna i sporten padel. Förvånande naturligtvis. Men inte ens där hade padel etablerat sig som en populär motionsform bland gemene man.
I drygt 7 år bor vi i Barcelona. När vi flyttar hem igen hamnar vi på Ekerö och träffar på padelpionjären Maria Capistrano Björklund som 2011 startat Stockholms första padelbana utomhus nere vid Jungfrusunds Marina. En helg ser vi Zlatan spela med sina vänner där och tänker wow, det här kan bli en snackis. Har vi tur kanske det byggs några fler banor i Sverige framöver, säger vi och hoppas.
Ekerö Padel kickar igång seriespel för damer och det går bra för Agrell. Jag har några års försprång.
Så, i Sverige kan jag därmed fortsätta min kärleksaffär med padel. Och pirret finns fortfarande där.
Fast sedan dess har det gått i faser. Som varje relation. I Barcelona förstås förälskelse och när jag kom till Sverige och i början vann serien flera säsonger i rad kände jag mig på toppen av världen. Men sedan kom svackorna. Ingen utveckling. Jag börjar bli bortvald. Mina partners vill ha starkare, snabbare spelare som faktiskt också kan smasha ordentligt. Jag förlorar de flesta matcher. Det blir prestige istället för passion. Gnistan svalnar. Knäna bråkar. Sparlåga.
Tills jag finner mitt lilla dreamteam. Charlotte & Charlotte, Åsa & jag. Vi är jämna och har en abonnemangstid en gång i veckan som vi prioriterar. Vi utvecklas tillsammans.
Lite som ett skönt skojigt stabilt äktenskap.
Vi parar ihop oss olika varje onsdag och man vet aldrig innan vem som kommer att lämna banan som vinnare när 1,5 timme är slut. Vi kan variera positioner. Förutom jag som trivs bäst när jag får försvara mitt högra hörn och har en stark anfallare intill mig. Forehand alltså.
2021 är det pandemi, padelfeber, padelvecka i Båstad och jag är bara en av hundratusentals svenskar som älskar denna sport.
Ted som inte ens var född när jag vann min första padelturnering övningskör moped i detta nu och Max börjar plugga vid universitetet i höst.
Åren går. Kärleken består.
Förresten, hur kär är du just nu?
P & K
Maria Agrell
Padelmotionär på forehandsidan sedan 2005, jurymedlem Padelgalan 2020 och entusiastisk aktivist för padel som OS-gren till Brisbane 2032.
https://se.linkedin.com/in/mariaagrell
https://www.instagram.com/mariaagrell/
Även styrelseledamot i Svenska Padelförbundet.
