Det hela är en psykologisk gåta. I alla fall oerhört intressant.
Vi vet alla vad som hände i Valencia. Bela och Tapia förlorade i semifinalen där mot Tello och Chingotto. Men det var inte förlusten i sig som var uppseendeväckande. Det var sättet de förlorade på. Det såg håglöst ut. Helt utan glädje. Tapia såg rent av ut att hellre vilja vara någon annanstans.
De bytte position mitt under matchen, men inget blev bättre.
I det läget var det nog många som trodde att laget sjöng på den sista versen, att projektet närmade sig sitt slut och att det låg en logisk splittring i luften.
Så kom laget till Sardinien med vissa förändringar gjorda. Bela fortsatte att returnera i backhandrutan, men i egen serve började de köra klassisk tennisuppställning. På så sätt fick Tapia känna sig mer involverad i spelet.
Men det vore en överdrift att säga att det började smärtfritt. Redan i åttondelen, parets första match, tvingades de spela ett tiebreak i avgörande set mot Ernesto Moreno och José Rico Dasi – småhandlare i sammanhanget.
Förlust där – och jag ser inget som hade kunnat rädda paret.
Och jag vill att vi kommer ihåg hur nära den förlusten verkligen var.
I stället blev det revansch mot Tello och Chingotto i kvarten (oturligt nog på WO eftersom Chingotto fick en boll i ögat).
Och när det väl var sista dagen, där både semifinaler och final skulle spelas på grund av regn tidigare i veckan, var det som om alla bitar bara föll på plats.
Det är sånt som händer i idrott ibland. Ett lag eller en individ blir fölöst. Allt släpper. Hämningar och rädslor finns inte mer.
6-0, 6-2 över fruktade Silingo och Di Nenno var oerhört imponernde.
6-1, 6-4 över Ruiz och Botello (som innan slagit Lebron och Galan) var minst lika stort.
Den padel Tapia och Bela spelade i dessa två matcher är helt enkelt svår att överträffa. Det var långa stunder perfektion – och givetvis svårt att förklara.
Spelet har gått på styltor hela säsongen och mentalt har det sett ännu värre ut. Och så plötsligt ser allt så bra ut som det förmodligen gjorde i ritblocket när paret parades ihop.
Tapia stod för genialiteten, snabbheten och explosiviteten. Ointresset var som bortblåst: han dansade, hoppade, skrek ut glädje, knöt näve och bjöd på osannolika saker.
Bela stod för allt annat. Han var en maskin som knappt gjorde ett enda misstag. Och äntligen kändes det fullt motiverat när kommentatorn vrålade sin patenterade ”El Jefé, El Boss, El Rei”.
Det var så vackert att skåda i den mörknande sardinienkvällen som till och med tillät en sparsam publik på läktarna.
Och jag undrar när gamle Bela senast blev så överlycklig över en seger. Det fanns så oerhört mycket som förlöstes denna kväll på Sardinien.
Gemma Triay och Lucia Sainz vann på Sardinien - vilket innebär att det nu är hela fem damlag som vunnit WPT-titlar i år.
Ett annat lag som genomgått en liknande transformation är Paula Josemaria Martin och Marta Marrero. Även där befarades ett sammanbrott och splittring, men på Sardinien var det det laget som utstrålade allra mest glädje och sammanhålning.
Det räckte fram till matchbollar i finalen, men de fick slutligen ge sig mot Gemma Triay och Lucia Sainz.
Men på något sätt kändes det ändå som om bitarna föll på plats i Italien. Kungen och drottningen av padel visade att de absolut inte tänker abdikera ännu.
Johan Håkansson
