Skälet till den här krönikan är att jag just har avnjutit en helt fantastisk och dramatisk WPT-final i Valladolid mellan Galan/Mieres mot Paquito och Lebron.
Paquito och Lebron vann till sist med 6-4 i avgörande set efter ett övermänskligt slag av Lebron på den tredje matchbollen. Det var en final som hade kunnat sluta åt båda hållen, men i stället för att hylla segrarna tänkte jag ägna mig åt förlorarna.
För det är ju precis vad Galan och Mieres är – förlorare i dubbel bemärkelse.
Juan Lebron och Paquito Navarro vann ännu en titel och kommer till Båstad i bästa form.
Båstad var tänkt att bli den stora avskedsföreställningen för Bela och Lima. Nu blir det inte så på grund av Belas skada.
I stället blir det Galan och Mireres som i alla fall jag tänker koncentrera mig extra på att njuta av för sista gången – världens just nu kanske bästa lag.
När Bela tog beslutet som skakade om världspadeln, att efter flera år seperarera från sin vapenbroder Lima, var det startskottet på en dominoeffekt.
Lima stod plötsligt sårad och övergiven och valde att snabbt fråga en av de bästa backhandspelarna som fanns om han ville teama upp – nämligen Ale Galan.
Att Galan i det läget valde att tacka ja var faktiskt inte alls konstigt. Han och Mieres blev ett par den här säsongen med höga mål, men inledningsvis var de en stor besvikelse.
Här är en sammanställning av hur tuff starten på deras relation var:
Logrono – ut direkt i åttondelen (stod över första omgången).
Alicante – ut direkt i åttondelen (stod över första omgången).
Vigo – ut i kvartsfinal.
Jaen – ut i kvartsfinal.
Av säsongsinledningen var det bara Marbella som motsvarade förväntningarna där paret tog sig till semi.
Sedan började ryktet gå att paret skulle separera och att Galan var Limas nya partner. Ironiskt nog var det då allting lossnade.
För efter det är det inte fel att säga att Galan och Mieres varit världens bästa par.
Hur mår egentligen Juan Mieres?
Låt oss uppehålla oss en stund vid 38-årige Juan Mieres. För det här säger en hel del om hans karaktär och proffsighet. Efter en längre tid av sökande efter en partner som kunde ta honom till den översta världstoppen igen trodde han verkligen att han hade hittat rätt i Galan, världens mest lovande padelspelare vid sidan av Lebron och Augustin Tapia.
Att få beskedet att han ratats måste ha gjort väldigt ont, även om det är en del av sporten. På en sekund försvann de storslagna framtidsplanerna – men i stället för att sura och deppa svarade Mieres med att spela sin allra bästa padel sedan han gick över från backhand till forehandsidan 2016.
Mieres offentliggörande av att han ratats av Galan utstrålade en hel del besvikelse.
Paret gick (högst överraskande) till final i Buenos Aires och eftersom Bela skadade sig redan i första set stod de där som vinnare.
Det måste ha känts oerhört märkligt. Mieres har inte varit ett namn för WPT-titlar sedan storhetstiden bredvid Lima 2008-2015. Nu stod han där med pokalen i hand, men ändå ratad och övergiven.
Succén i Argentina följdes nu upp med en ny final och det var bara ytterst små marginaler som gjorde att det inte blev en andra raka titel för Galan och Mieres. De hade breakbollar i avgörande set och hade mycket väl kunnat vinna. Men framför allt: de fortsatte spela drömpadel och ser helt fantastiska ut på banan.
Vilket vi alla kan lära oss en del av: som att inte ge upp hoppet för snabbt när det inte stämmer med en partner. Padel är komplicerat och ibland tar det tid att få bitarna på plats.
Nu har Galan och Mieres alla bitar exakt där de ska vara och det är därför de åker till Båstad som ett av de stora favoritlagen.
Bara för att därefter säga tack och adjö och lycka till med din nya partner till varandra.
Det känns oerhört konstigt.
För att inte säga sorgligt.
Får jag chansen i Båstad ska jag ställa frågan till Mieres:
Hur känns det? Hur mår du innerst inne?
Jag vet faktiskt inte hur kontrakt mellan spelare utformas inom världspadeln, men min stora önskan ser ut så här:
Galan och Mieres vinner i Båstad. Och under deras tacktal inför en fullsatt centercourt kramar Galan om sin lojale forehandkrigare och säger på lite knagglig engelska:
”Skilsmässan är inställd. Förlåt mig, Juani, för att jag inte trodde på oss”.
Johan Håkansson
