Först och främst: stort grattis till Christoffer Sonesson/Luis Pozo och Antonette Andersson/Billie Gajic – men det återkommer jag till lite längre ner.
Tack vare lag från Finland och Holland, samt spelare från Spanien, Mexiko och Holland som spelade tillsammans med svensk partner kunde Gothenburg Nox Open visa upp ett otroligt starkt startfält på herrsidan.
Redan från första omgången (åttondelarna) var det ovisst. Till exempel låg vårt landslagspar Anton Andersson/Ola Brodén under med 1-0 i set och 3-1 mot de duktiga finländarna Juuso Tapanainen och Mikko Hermans. Det hade kunnat bli tack och adjö redan där för en av tävlingens stora favoriter. Men Andersson/Brodén orkade vända och vinna genom några taktiska förändringar.
Det medförde också att tävlingens stora outsider, Christoffer Sonesson och Luis Pozo gick in i turneringen oseedade, vilket semiseedade Kim Olsson och Tobias Blixt fick lida för som fick säga adjö redan i första rundan.
Att de utländska spelarna höjer nivån och gör tävlingarna mer ovissa är bara roligt. Ett problem blir det bara om de svenska lagen och spelarna inte längre kan tävla om det. Men där är vi absolut inte. Före tävlingen var den stora favoriten Andreas Pålsson och Bobby Seger. Den näst största Andersson och Brodén.
Men Pålsson och Seger flög redan i kvartsfinalen mot tävlingens stora skräll, finalparet Andreas Beer och 33-årige holländaren Peter Bruijsten. Eller, jag skriver skräll – även om det med facit i hand inte råder någon som helst tvekan om att Beer och Bruijsten var ett absolut toppar. Beer visade för alla att han fortfarande är en av Sveriges bästa forehandspelare och Bruijstens nivå var skyhög.
Jag gissar att det satt extra fint för Beer att till och med få tvåla dit vår nye assisterande förbundskapten Gabo Loroedo i semifinalen. Ett statement om något att förbundskaptenerna inte ska glömma 45-åringen från Malmö. Att Beer är vänsterhänt gör honom givetvis extra avig. Dessutom är han en skön strateg på banan och har en bedårande bollkänsla.
Innan turneringen valde jag att intervjua Christoffer Sonesson. Kalla det för en feeling, eller vad som helst, men jag är faktiskt inte jätteförvånad att han och Pozo gick och vann i Göteborg. Jag kände att det låg i luften av ett par anledningar (här kan ni förresten läsa den intervjun):
1) Redan i Löddeköpinge var paret faktiskt närmare seger än vad jag själv rapporterade om. De blev bättre för varje match och började på allvar hitta sin kemi på banan.
2) Pozo är ung och en blyg kille och det var nog speciellt för honom att vara i Sverige och tävla för första gången. I Göteborg var han varmare i kläderna.
Finalen hade kunnat gå hur som helst - men Sonesson och Pozo tog det i två bushårda set (7-6, 6-4).
Herrarnas B-klass vanns som väntat av göteborgarna Viktor Stjern och Pierre Bonfré. Finns egentligen bara en sak att säga om det: att det var en mindre sorg att det paret inte fick ett wild card till A-klassen. De båda har nu radat upp tre turneringssegrar och har ännu inte förlorat. De behöver möta bättre motstånd nu. En tourtävling i hemstaden var ju som klippt och skuren för den entrén.
Bonfré och Stjern - borde spelat i A-klassen.
Damklassen blev precis så odramatisk som befarat. Sofia Arvidsson saknades och då var Billie Gajic och Antonette Andersson i en helt egen klass. 6-1, 6-0 i finalen visar hur överlägset paret är i Arvidssons frånvaro.
Men stort beröm ändå till Åsa Eriksson och Ann Roslund som förlorade semifinalen med 4-6, 2-6 i en lång och välspelad match mot Billie och Antonette, vilket får ses som den moraliska finalen. Det är andra tourtävlingen i rad som Åsa och Ann gjorde en kanonmatch mot just Billie och Antonette.
Men även på damsidan hade turneringen fått en helt annan nerv med utländska inslag. Något att jobba på för framtiden. Att få möta utländskt motstånd även inom Sverige vore ju en vinst för alla. Inte minst med tanke på att främst Gajic blickar mot WPT-touren.
Andersson/Gajic - i en klass för sig.
Slutligen: riktigt synd att tävlingen inte livestreamades. Det borde vara ett krav numera för samtliga tourtävlingar.
Johan Håkansson
