Bilmetro Gävle Masters var den sista stora svenska tävlingen före SM och med tanke på att ett EM-lag är på väg att formas fanns det massor av intressanta frågor på förhand. Vilka skulle ta chansen att visa upp sig från sin bästa sida.
Personligen var jag på herrsidan särskilt intresserad av två lag:
Anton Andersson och Andreas Beer.
Simon Vasquez och Daniel Windahl.
Det förstnämnda åkte ut redan i första omgången och det andra kom inte till start på grund av sviter av förkylningar.
Inte mycket svar där, alltså. Bara fler frågor. Hur är egentligen Anton Anderssons form? Och rök Andreas Beers chans till en EM-plats i Gävle?
Att Vaquez och Windahl inte kom till start punkterade spänningen en hel del. Jag hade gärna sett hur de hade klarat sig mot slutsegrarna Gabo Loredo och Daniel Dios.
Nu visade det sig att de lag som var på plats inte hade skuggan av en chans mot våra två förbundskaptener.
De förlorade endast tre game på vägen fram till prispengarna. Dios och Loredo kan knappast känna att de nu åker hem med några bra svar inför framtiden angående det EM-lag de snart ska mönstra.
Och hur ska man tolka att det andra finalseedade paret – Husein Mehmedovic och André Schlyter – var ytterst nära att åka ut redan i första och andra omgången? 0-1 i set och 6-6 i andra set i båda matcherna. Inget som direkt imponerar.
Så – fanns det inga utropstecken alls på herrsidan?
Jodå, men det största var inte svenskt, utan finskt. Juuso Tapanainen och Max Sjöwall imponerade stort och gick hela vägen till final.
I semifinal besegrades German Schafer och Andreas Nilsson där de två sista seten blev 6-1, 6-0. Otroligt imponerande. Jag pratade kort med Juuso efter matchen och han sa att det förmodligen var den bästa match han gjort.
Det var för övrigt Schafer och Nilsson som slog ut Anton Andersson och Andreas Beer.
De vann även en knallhård kvartsfinal över lovande Hannes Pilser och Kim Olsson med 7-6 i avgörande set, vilket beskrevs som turneringens bästa match.
Om jag inte misstar mig nu så var det här första gången sedan Swedish Padel Tour startade som det var en final med fyra utländska spelare, vilket är intressant. Ni kanske minns debatten som rasade inför säsongen huruvida utländska spelare skulle få delta på touren.
Det var bra argument som kom från båda håll, men det mynnade ut i att utländska spelare behövs för utvecklingen.
Det tyckte jag då och det tycker jag fortfarande. Däremot är jag inte alls säker att det gynnar någonting att ett lag är så överlägset som Loredo och Dios var i Gävle. Det riskerar snarare att minska intresset för touren.
Kanske dags att ta upp debatten igen?
Damklassen blev också försvagad, när storfavoriten Sofia Arvidsson/Anna Svedenhov fick kasta in handduken på grund av att Svedenhov är krasslig.
Dessutom saknades Billie Gajic på grund av sin graviditet.
Men det blev ändå flera riktigt intressanta matcher.
Inte minst i kvartsfinalen där vi för första gången fick se Antonette Andersson spela tillsammans med sin dotter Alexandra. Det blev dock förlust i en stenhård tresetare mot Uppsalalaget Madeleine Saari Byström och Anna Velica.
De förlorade sedan i sin tur en hård semifinal mot Emmie Ekdahl och Anna Bläckberg.
Emmie Ekdahl och Anna Bläckberg tog sig till final.
Det där är alla intressanta spelare för framtiden och som jag skrivit tidigare var det märkligt att inte Velica och Saari Byström fick chansen att visa upp sig på något av landslagslägren.
I finalen väntade Åsa Eriksson och Ann Roslund, två EM-intressanta spelare som fick en behaglig resa fram när storfavoriten föll bort.
Finalen blev en riktigt brutal rysare där Eriksson och Roslund förlorade andra set med 7-6 men som till sist kunde vinna det avgörande med samma siffror.
Riktigt kul för Åsa och Ann som spelat bra under en längre tid och visat att de vill vara med i toppen.
Min gissning är att båda finns med i laget som åker till EM i Portugal i november.
Men det riktigt häftiga är att det kommer fram flera mycket spännande spelare på damsidan.
Ekdahl, Bläckberg, Saari Byström, Velica, Ahlmer, Åkerberg och Alexandra Andersson är alla spelare som kan bli riktigt, riktigt bra. De har både talangen och åldern på sin sida. Om de bara får rätt stöttning från klubbar och förbund så kommer svensk dampadel gå en ljus framtid till mötes.
Johan Håkansson
