Det här med träning förföljer mig! Sist jag skrev handlade det om att jag fått kortslutning i hjärnan och ingenting fungerade. Ett naturligt skeende då man är i en inlärningsfas, jag vet.
Är just nu mitt uppe i en tränings camp. Tre dagar x 3 h träning där vi nöter på med allt från bollkorg till rent matchspel. Matcherna vi spelar dokumenteras och efteråt går vi igenom dem med tränaren ordentligt. I går drog jag vinstlotten och mitt papper och min statistik var helt blankt med undantag för fyra avgörande slag. Med andra ord, NOLL unforced errors. Dra mig baklänges, vad är det jag hör? Noll misstag!
Fatta lyckan när man svart på vitt får veta att man inte gjort några fel! När hände det senast? Typ aldrig! När kommer det hända igen? Förmodligen är svaret det samma, typ aldrig.
Men låt mig få stanna i denna bubbla en liten liten stund till och låt mig få njuta av känslan att träning inte bara behöver förenas med bakslag, tandagnissel och svordomar. Det går att kliva av banan med självförtroende och lycka också!
Sen kan man ju fundera på varför den delen av träningen aldrig påverkar en på samma sätt som de negativa och varför man aldrig kan få paketera och ta med mig lärdomen till det vanliga spelet utanför träningen. Nej för så skoj ska vi inte ha det. Att kliva in i en tävling och tokleverera och med det självförtroende som senaste träningen gav är liksom inte aktuellt.
Många jämför padel med en relation. Det är allt från att förälska sig i ny partner, bygga relationer och skaffa sig en trygg bas att utgå från. Att ständigt känna fjärilar i magen och att älska varje del i denna sport som om det vore ens livs bästa dag är på många sätt underbart. Men jag vet inte om jag klarat av att leva i en riktig relation där svängningarna varit så stora.
Ena dagen står man på toppen och är kung, andra dagen nere på botten, slängd till råttorna och redo att ge upp för att sen snabbt hoppa upp på hästen igen och känna lycka. Att inte klara av att skaka av sig små motgångar och bara gå vidare utan istället stå på banan och känna hur alla negativa tankar successivt äter upp en är ju inte hälsosamt. Men trots detta gör man det om och om igen. Varför utsätter vi oss för detta? Vad är det vi vanliga glada amatörer egentligen jagar?
Jag kan bara tala för mig själv och jag strävar efter att bli lite bättre idag än vad jag var igår. När har jag då nått mitt mål? Jag vet inte? Det är också en skrämmande tanke, att inte veta när jag ska vara nöjd. När ska jag klappa mig själv på axeln, luta mig tillbaka och säga att jag klarade det, jag nådde mitt mål!
Kan man spela padel utan mål? Kan man planlöst bara ägna sig åt en aktivitet för att det är skoj? Hm…ja, det kan man nog men jag läste en kommentar i sociala medier från en vän till mig som skrev att ”det värsta som kan hända är att man hamnar i ett lag med någon som tycker att det viktigaste är att ha kul” så insåg jag att det där med att bara ha kul inte är min melodi. Jag måste ha in en nerv och det måste vara värt mer än bara ”hopp och lek”.
Att gå av plan med noll unforced errors i match efter match är mitt mål för nu.
Vad är ditt mål?
Vi ses i hallen 🎾
//Anna
